Mor Ayahuasca – del 5

V

Herregud vilken resa! För ayahuascan var verkligen en resa. Om Mij, vilket inte alls är något österländskt flumnamn som jag instinktivt fått intryck av, utan betyder ”Om mig” på holländska, ligger på en liten bakgata i den lugna småstaden Doetinchem. På ytterdörren står det ”Leave your ego here”. När jag klev in välkomnades jag av en man och en kvinna klädda i helt vita myskläder. Jag fick en rundtur i lokalerna, en militärsäng där jag kunde lämna mina saker, skrev sedan på ett kontrakt och betalade återstående 75 Euro kontant.

Det var fem guider, tre män och två kvinnor, som skulle ta hand om mig och de andra deltagarna under ceremonin. En av kvinnorna, som jag inte minns namnet på, men såg ut att ha indiskt ursprung, frågade om jag var nervös efter att ha fått veta att det var min första ayahuasca-session. Jag svarade sanningsenligt att jag inte var det alls, utan mest förväntansfull inför vad som komma skulle, blev sedan bjuden på örtté och gick och klädde om till de löst sittande mjuka träningsoverallsbrallor jag tänkt ha under ceremonin.

Många av de andra deltagarna var holländare. Här fanns också en äldre tysk homosexuell man från Köln, en skotsk kille från Edinburgh och en skotsk kvinna som inte var i sällskap med honom, utan gjorde ayahuasca för andra dagen i rad. Hon ursäktade sig om hon verkade lite förvirrad, men förklarade att hennes huvud fortfarande var fullt av gårdagens upplevelser. Sen var det två unga rumänskor. Sammanlagt var vi tio personer, sex kvinnor och fyra män.

En blond, närmast vithårig medelålders man, som senare skulle visa sig vara den mest erfarne i personalen på Healing centret och den som ledde ceremonin, tog mig åt sidan och frågade om min diabetes. Jag förklarade att jag hade den under kontroll och att jag dessutom sett till att inte äta något sedan natten, men tryckt i mig en chokladcroissant utan att ta insulin innan jag somnade, för att försäkra mig om att mina sockervärden skulle vara höga när vi påbörjade ceremonin, att det inte förelåg någon risk för mig att hamna i koma.

Så var det dags för genomgång av vad som komma skulle. Vi satte oss i ring, i en soffa och på stolar kring ett bord. Den vithårige mannen höll i genomgången. Han började med att berätta att de tillagade de olika delarna av ayahuascan på husets övervåning, men förklarade också att det inte var samma ayahuasca vi skulle få om vi åkte ut i Perus djungler, utan en brygd mer anpassad för västerlänningar, att vi skulle dricka de två komponenterna i omgångar, först MAO hämmaren och sedan drygt 20 minuter senare DMT:n som shots.

Om man inte fick tillräcklig effekt av den första shoten DMT fick man under de två och en halv första timmarna svepa fler shots, då det var individuellt för alla hur mycket som behövdes för att få kontakt med Mother Ayahuasca, vilket han kallade ayahuascan. Det var i undertext därigenom också tydligt att han inte såg drycken som någon drog, medicin eller ett sinnesförändrande preparat, utan att vi genom att dricka den skulle få kontakt med någon sorts egen entitet som fanns där för att lära oss vad vi var i behov av.

Han pratade om resan vi skulle ut på som en process, förklarade att vi skulle bli som en familj i detta eftersom vi reste tillsammans. Med största sannolikhet skulle vi känna av andra deltagares energier, kanske också vad deras problem var och vad de gick igenom känslomässigt.

Våra själsliga slaggprodukter skulle rensas ut fysiskt på olika sett. Många skulle spy, men inte nödvändigtvis alla. Allas ögon skulle dock antagligen rinna okontrollerat. Vissa skulle behöva snyta sig, andra gäspa otroligt mycket, ytterligare några kanske drabbas av akut diarré.

Vidare förklarade den vithårige att det var omöjligt att säga exakt vad någon av oss skulle uppleva, att mor Ayahuasca gav alla som tog kontakt med henne vad de behövde mest i just den stunden. Däremot hade vi möjlighet att styra upplevelsen, vår personliga resa, genom att tydligt uttala våra intentioner med att genomgå ceremonin under de 20 minuterna mellan att vi tog MAO och DMT.

För att tydligare kunna styra det och lära känna varandra bad han oss att redan där och då kring soffan var och en presentera oss och förklara våra intentioner med ceremonin. Några hade problem att hävda sig socialt, andra svåra trauman de ville reda ut, en kvinna längtade efter att få barn och hade flera svåra missfall bakom sig och en holländsk kille ville precis som jag reboota sitt huvud, försöka komma ur alltför negativa tankespiraler och en begynnande depression.

Våra mobiltelefoner fick vi lämna i rummet i andra sidan av huset där vi hade våra våningssängar. De som hade klockor fick även lämna dem där. Tiden skulle inte existera de kommande timmarna. Klockor, mobiler och annan teknologisk apparatur fick under inga omständigheter störa oss på våra resor.

Vi fick även veta att vi skulle serveras en vegetarisk buffé när vi väl kom tillbaka, liksom att det skulle ta sex till åtta timmar innan vi var tillbaka. Därefter fick vi en halvtimme för att förbereda oss.

Bland annat skulle vi ha i åtanke att det var sista gången vi fick gå på toaletten själva, men att vi när som helst under ceremonin kunde tillkalla någon av guiderna som då skulle följa med oss till toaletten och vänta utanför. Detta eftersom många oväntade saker kunde hända under våra resor och vi dessutom under ayahuascans inflytande snabbt kunde drabbas av förhöjt eller sänkt blodtryck och få svårt att hålla balansen. Därav fanns heller inget lås på toaletten i anslutning till ceremonirummet.

Efter att ha uträttat mina behov gick jag in ceremonirummet där jag fick en egen madrass, en kudde och ett täcke på golvet. Vid sidan av madrassen stod en hink, en flaska vatten och en kartong med Kleenex näsdukar. Vi skulle försöka hålla hinkarna framför oss så gott det gick om vi behövde spy. För att sedan få någon av guiderna att gå och tömma hinken åt oss, skulle vi ställa den vid fotändan av madrassen. Så länge den inte stod där skulle de låta den stå kvar eftersom en del personer kunde känna att det var mycket personliga trauman de spydde ur sig och kanske behövde tid på sig innan de helt gjorde sig av med dem.

Från taket mitt i rummet hängde kulörta lampor i olika färger. Under dem stod en liten stenfylld plattform med ljusstakar och värmeljus. Vid sidan av rummet fanns stolar och en soffa där guiderna hade sina platser. Belysningen var dämpad och varm. Vissa av deltagarna hade med sig personliga saker, som var laddade med innebörd för dem själva, vilka de satt och reflekterade över innan vi skulle börja. En av de rumänska tjejerna, som hade sin madrass mitt i rummet, hade till exempel med sig vad som såg ut att vara en dagbok, vilken hon satt och bläddrade i, någon annan ett fotografi.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE

Del 6 kommer den 21/6

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien: