Mor Ayahuasca – del 4

IV

På tåget till Doetinchem. Det är kyligt ute och regnar. Jag har inte ätit något sedan i natt, men har relativt höga sockervärden, så det bör inte vara några problem att jag inte kommer äta något mera de närmsta tolv timmarna. Jag fryser dock något förbannat och börjar bli irriterad på att jag missade att ta med ett par varma sockor, som de rekommenderade i anvisningarna till vistelsen på Om-Mij. Får se om jag hittar några i stan på vägen till retreatet. Jag kommer vara framme en timme för tidigt, så jag har tid på mig. Det och en värmande kopp kaffe känns som en utmärkt idé.

Jag är fortfarande inte nervös inför den kommande upplevelsen, har ingen aning om vad som ska hända, utan går in i det med öppet sinne. Det känns mer spännande än läskigt, finns ingen mening i att vara nojig. Jag kan ändå inte göra mycket annat än att ta det som det kommer, ett i mina ögon rationellt sätt att se på saken. Den som lever får se och överleva de närmsta timmarna lär jag med största sannolikt göra.

Landningen i Düsseldorf igår kväll gav mig förresten ytterligare en tydlig indikation, en indikation om att jag gör rätt i att delta i ayahuascaceremonin. Detta för att råda bot på bitterheten som växer likt ogräs inom mig. I stolsraderna framför mig på planet satt en arabisk familj. Precis efter att jag hade lagt ner min dator, och vi påbörjat inflygningen, såg jag hur mamman som satt framför mig, iklädd slöja, tog fram sin mobil och började fotografera utsikten. Inget fel i det. Men så loggade hon in på flera olika sociala medier, postade bilden och började titta på foton från något bröllop, antagligen det familjen var på väg hem från i Sverige.

Hon pratade med sin man som satt en stolsrad fram, visade något roligt en vän till henne skrivit, och jag förbluffades över att han glatt skrattade och sedan började bläddra fram något i den egna telefonen, som han sedan tryckte bak mellan stolsätena för att visa henne.

Hur ignorant får man vara? Det är ju förbjudet att ha mobiltelefonen uppkopplad under flygningar, framför allt under start och landning, och de bara sket i säkerhetsföreskrifterna. Jag funderade på saken. Å ena sidan är jag medveten om att det varken gör något till eller från om någon råkar ha sin mobiltelefon på under en landning med ett kommersiellt modernt flygplan. I realiteten har det inte varit några problem att använda datorer, spelkonsoler eller läsplattor ombord de senaste tjugo åren eller så. Det har bara tagit lång tid för reglerna att komma ifatt verkligheten.

Användningen av telefoner var tidigare förbjuden på grund av risken att de kunde störa eller i värsta fall slå ut flygplanets kommunikationssystem, inklusive röstkommunikationen mellan cockpit och kontrolltorn, navigationssystem och varningsfyrar. Däremot har det aldrig funnits någon risk för att konsumentelektronik ska kunna slå ut de hydrauliska eller mekaniska systemen i flygplan.

Om man går tillbaka i tiden använde både flygplan och konsumentelektronik analog teknik för kommunikation. Systemen kunde generera både övertoner och spurioser. De var känsliga för störningar. Ungefär som det kan låta om du lyssnar på långvågsradio när mottagningen är svag eller det kommer störningar. Idag använder alla kommersiella flygplan i Europa och Nordamerika dock skärmad digital radioteknik, så kallad optoteknik, för intern och extern kommunikation. Denna är extremt immun mot störningar.

Men det var inte därför jag blev förbannad. Det som gjorde mig upprörd var att en stor del av passagerarna på de stora kommersiella flygbolagen inte har någon aning om att det ligger till så här. Många tror säkert tvärtom att det kan finnas stora risker med att ha en mobiltelefon uppkopplad under landning, just eftersom dessa säkerhetsföreskrifter funnits kvar i alla år. Med andra ord var de arabiska föräldrarna likgiltiga inför om de gjorde sina medpassagerare oroade i onödan.

Snart ledde dessa tankar in mig på ett betydligt fördomsfullare spår. Klart de här religiösa obildade människorna inte hade någon aning om huruvida det var säkert eller inte att använda sina telefoner. Ärligt talat verkade det som om den huckleklädda mamman med den lilla bebisen i famnen var så ignorant att hon inte ens reflekterade över om hon utsatte sina barn för fara eller inte.

Den ignorans, dumhet och likgiltighet jag såg framför mig att de självvalt levde i, gjorde att jag kände ett starkt förakt. Jag tror till och med att jag fnös tyst och passivt aggressivt för mig själv.

Självfallet gick landningen alldeles utmärkt. Efter att ha köpt en påse nötter, quiche med spenat samt en chokladcroissant och ha letat upp mitt hotell åt jag nötterna och quichen och tog en dusch. Samtidigt började jag reflektera över mina egna känslor under landningen.

Är det något jag aldrig sett mig själv som så är det en fördomsfull rasist, men jag kunde inte blunda för att känslosvallningarna under inflygningen förstärktes enormt av ett kulturellt förakt som låg där och lurpassade under min städade fasad. Nej. Jag såg det inte som att människor var olika mycket värda, inte heller att de var mer eller mindre intelligenta, beroende av deras hudfärg eller den kultur de var uppvuxna i, men instinktivt hade jag ändå gravt nedsättande tankar om dessa människor.

Det var lite som att jag förutsatte att de inte tänkte själva, utan lydde allt deras imam sa bara för att de var muslimer. Jag generaliserade undermedvetet och kastade in dem i ett fack på grund av deras religion. Detta trots att jag själv känner många muslimer som i högsta grad tänker själva och inte på något sätt låter sig ledas av auktoritära religiösa ledare.

Jag insåg samtidigt att detta inte bara hade att göra med att jag höll på att bli gammal och bitter, utan att det låg i hela samhällsutvecklingen i Sverige. Jag har omedvetet fått se så många nidbilder av muslimer som beter sig som antingen barbarer eller en lättledd fårskock i sociala medier de senaste tio åren att det påverkat mig. Fast jag ser mig som en fördomsfri öppen person, så har jag programmerats med fördomar och hat bara av hur världen runt om fungerar. Ytterligare ett mycket bra skäl att försöka vakna till.

Jag är inte orolig för att gå in i mitt undermedvetna och utmana mig själv. Jag längtar efter det, har starkt behov av det, ett skriande behov av att försöka bli hel som människa.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE