Mor Ayahuasca – del 3

III

Det här börjar bli tjatigt, inte sant? Jag sitter på kvällsflyget till Düsseldorf, ska övernatta där och sedan vidare med tåg och buss till Doetinchem nära tyska gränsen i östra Holland. Det var ayahuasca vi skulle snacka om. Inte fan var det meningen att jag skulle skriva en självbiografi. Jag tar resten så kortfattat som möjligt.

Jag sålde alltså min själ till Allers förlag. Eller det är en överdrift. Inte min själ. Snarare mitt intellekt och stora delar av mitt känslo- och tankeliv. Alldeles för stora delar av det inser jag i efterhand. Faktum är att det i grund och botten innebar regelrätt mental prostitution att jobba på SE&HÖR.

Petra tog det också snart slut med igen. Symptomatiskt nog började jag därför samtidigt använda pengarna jag tjänade till att resa runt i världen med en etiskt tvivelaktig ny bekantskap, en festfixare som egentligen inte brydde sig om något annat än sitt eget väl och ve. Jag sög upp hans dekadenta livsåskådning som en svamp, började snart se världen ur hans perspektiv.

Vi rörde oss i rena träskmarker på ett filosofiskt plan under dessa resor. Det var inte svårare än att världen styrdes av djungelns lag. Det gällde att äta eller själv ätas. Ett praktiskt synsätt då man ägnar sig åt moraliskt tvivelaktiga sysselsättningar som att köpa sex eller knark, supa skallen i bitar, roa sig kungligt och inte låta sig störas av den ibland grymma verklighet många människor lever i på platserna man besöker.

Så där fortgick det i cirka åtta år. Sen blev jag kär i Jackie Ferm. Hon var bara 23 år, jag 38, men likförbannat drog hon ner mig på marken, fick mig att börja tänka över mina val på ett sätt jag inte gjort på många år. Vårt förhållande var turbulent och de första åren gjorde jag nog allt bara för att försäkra mig om att hon skulle stanna. Vi blev från början ett par genom att jag spökskrev hennes självbiografi och därigenom fick debutera som författare. 

Sedan dess har det snart gått tio år. Jag har börjat leva ett lugnare mer inrutat liv med hundar och en stor majoritet av lugna hemmakvällar. Inget fel med det. Det var definitivt något jag behövde då vi först träffades. Jag drack stora mängder alkohol så gott som varje kväll, var på väg att bli rejält alkoholiserad och levandegöra den gamla klyschan om den försupna reportern.

Trots att jag lever lugnare idag är jag dock rätt alkad, men på ett mer hanterbart sätt, har mitt drickande under kontroll och har länge hållit det på en nivå som gjort att jag klarar att sköta jobb och vardag. Jag har slutat ta ut svängarna lika extremt som tidigare, men fortsatt ha alkoholen som en snuttefilt. Så fort något är riktigt upplyftande, vilket det allt mer sällan är, ska det firas med alkohol. Så fort jag känner mig rastlös, frustrerad eller nedstämd, lugnar och tröstar jag mig med ett glas vin som snart blir minst en flaska.

De senaste åren har jag själv, liksom mitt och Jackies förhållande, stagnerat. Medan jag fått mitt supande något så när under kontroll har dessutom hon tappat kontrollen. Det är frustrerande. En konstant källa till oro och irritation.

Ärligt talat har jag ända sedan vi blev ett par i grund och botten försörjt oss båda, men efter att ha avpolletterades från Allers 2020, som frilans i en osäker tidningsvärld, har det börjat kännas allt viktigare att även hon kan bidra till familjekassan. Så har dock på det stora hela inte skett, mer än att hon då och då dragit in större eller mindre klumpsummor. På många sätt har det de senaste åren börjat kännas som om jag mer är pappa till en förvuxen tonårsdotter än att jag har ett jämlikt förhållande med en vuxen kvinna, för är det något Jackie skiter i så är det att vara eftertänksam.

Visst. Hon har haft en förbannat jobbig uppväxt och självklart har den satt sina spår. Att hon handlar impulsivt och ställer till det för sig gång på gång, är medveten om att det är ett problem, men ändå fortsätter göra likadant gång på gång, bygger dock upp en frustration som är svår att hantera. Bara att hålla det något så när lugnt hemma för hundarnas skull har känts som ett Sisyfosarbete. Ständigt nya bränder som ska släckas, vilka blossar upp lika snabbt igen.

Och inget blir bättre. Bara vår lägenhet ger en tydlig bild av detta. Den har börjat bli allt mer nedgången och sliten. Vi har haft vägglöss vilka vi tack och lov lyckades bli av med, men nu har vi istället en koloni av mjölbaggar i skafferiet som ingen av oss orkat engagera oss i att verkligen bli av med.

Jag och Jackie saknar tragiskt nog båda något så grundläggande som konstruktiv energi och de senaste åren har jag blivit allt mer negativt inställd till det mesta i livet. Jag ser sällan lösningar, bara nya problem, har känt sista året hur jag börjat bli en människa som är nära att överge även hoppet, en människa som saknar kraft att ta tag i sitt eget välmående. Som en extra negativ bonus har vi båda varit mer eller mindre deprimerade i ett drygt halvår efter att flera vänner tagit livet av sig och vi var tvungna att avliva en av våra hundar.

I förra veckan, då jag fick besked om att ett av mina säkraste frilansjobb som skribent åt Allers familjetidningar skulle ta slut, att de hade inköpsstopp och att jag därigenom kommer att förlora jobb på mellan femton och trettio tusen kronor per månad, höll jag på att krascha helt. Dessutom har nämligen ägaren till företaget där jag har ett annat större frilansuppdrag blivit allt sämre på att betala ut lön. Jag såg framför mig hur jag plötsligt skulle ha inkomster strax under existensminimum att försörja mig, Jackie och vår engelska bulldogg Coco på. Det var i det ögonblicket jag gjorde slag i saken, letade upp Om-Mijs hemsida, som Jackie tidigare visat mig eftersom hon förstått att jag mått dåligt, och bokade in ett dygns ayahuascaspa i Doetinchem.

Jag vet egentligen ingenting om Om-Mij eller vad jag har att vänta mig. Det verkar drivas av rumäner eftersom jag var tvungen att betala in 200 euro till ett rumänskt bankkonto och de vill ha resterande 75 euro i kontanter när jag anländer. Något som vad jag förstått är en normal uppdelning av betalningar i Rumänien. Inte i Holland.

Vad gäller ayahuascan har jag följt alla deras föreskrifter till punkt och pricka. Och de är många. Jag har avhållit mig från sex och slutat ta alla former av medicin utom mitt livsviktiga insulin, också avhållit mig från att dricka alkohol och äta kött, fisk, ost och en lång rad andra saker i snart tre dygn. Många av föreskrifterna handlar om att hålla nere blodtrycket så mycket som möjligt eftersom en effekt av ayahuasca kan vara snabbt höjt eller sänkt blodtryck. Många mediciner kan vara icke kompatibla med de aktiva substanserna i ayahuasca. Vad gäller sexet handlar det om att se till att ha en så hög energinivå som möjligt när man ger sig ut på sin mentala resa.

Innan jag lämnade Stockholm, igår närmare bestämt, var jag inne på ett apotek och kollade blodtrycket. 122/81. Helt okej, men inte superbra. Med andra ord lär det ha legat på tok för högt i ett par månader innan jag påbörjade min plötsliga renlevnadsnorm.

En sak jag räknar med under ayahuasca-resan är att spy som en gris. Nästan alla som tar ayahuasca verkar göra det. Det ses som en kroppslig och själslig utrensning, att man gör sig av med en massa gammal skit man inte behöver.

Jag har hört om en hel del människor som tagit ayahuasca, vars aktiva substans som sagt är DMT, vilka har lyckats bearbeta djupt liggande trauman snabbt och effektivt. Några får starka hallucinationer vad gäller både syn och ljud. Vissa ser och möter märkliga varelser i denna alternativa verklighet. Andra har plötsligt känt hur allt hänger ihop, hur de är en del av världsalltet.

Att allt hör samman och hänger ihop i universum är min intellektuella och känslomässiga övertygelse även utan ayahuasca, så vad betyder det? Att jag kommer uppleva något helt annat?

Vänner och bekanta jag berättat om min resa för, inklusive Jackie, har frågat mig om jag inte är orolig för vad som ska ske, men det är jag faktiskt inte. Jag räknar kallt med att det kan bli jobbigt, men att det i slutändan ska ge mig någon form av viktig ny kunskap, kanske till och med en ny och mer positiv syn på livet, men inser samtidigt att det kan vara att hoppas på för mycket.

Nu är det dags att lägga ner datorn. Planet ska gå ned för landning. Det blir en lugn kväll i ensamhet. Öl eller vin får jag ändå inte dricka, så det är lika bra att gå direkt upp på hotellrummet, göra lite armhävningar och situps för att ytterligare ge blodtrycket en boost, sedan ta en dusch och lägga sig.

Imorgon är dagen A. Jag försöker se det så. Som att det på något sätt ska vara början på mitt nya liv som upplyst och vis, efter att jag hittat tillbaka till mitt innersta goda empatiska jag, det jag övergav för snart 20 år sedan den där höstdagen på tidningsredaktionen under den tjeckiska ambassadens betongbunkrar.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE