Mor Ayahuasca – del 2

II

Under praktiken på Expressen kom jag väldigt snabbt att få egna både bra och dåliga erfarenheter av hur en kvällstidning fungerade. Till en början gick allt som smort. Jag fick ett antal helsidor, gjorde allt från att be en kristen helbrägdagörare bota mig från min diabetes till att åka runt och testa temperaturen på köttfärsen i butikers kyldiskar under rötmånaden.

Sen förändrades dock allt och det fanns två orsaker till det. Mediemagnaten Jan Stenbeck dog och jag ifrågasatte relevansen av att ringa runt till hans hemliga före detta flickväns gamla klasskompisar från högstadiet, hon som skulle visa sig vara mor till hans okända barn, vid 23-tiden på kvällen, för att försöka luska ut om nämnda barn var hans. Dels för att Expressen själva, genom nöjesjournalisten Lars Johansson, gjorde en nyhet av att jag sedan sommaren hade ett förhållande med Petra Nielsen. Hösten 2002 var hon ännu en mycket känd och omtalad skådespelerska och musikalartist.

Efter dessa två incidenter hamnade jag i vad som på Expressenspråk kallades för frysboxen. Att hamna i frysboxen innebär att negligeras, inte få annat än betydelselösa skitjobb och att redaktionsledningen egentligen helt ger upp tanken om att man har någon framtid på tidningen. Jag vet inte om min Stenbecksvägran eller det faktum att jag hade en relation med en kändis var värst, men ingen av betydelse pratade längre med mig om något av värde. Det spelade ingen roll hur bra jag än gjorde de små betydelselösa jobben, brödsmulorna jag fick kastade till mig. Jag fick aldrig chansen att göra något av värde på tidningen igen, inget som skulle ge en ny bildbyline, och en bildbyline var vad som definierade att du var någon som reporter på Expressen. Jag blev ingen igen lika fort som jag blivit någon. Nog var det en intressant och lärorik erfarenhet, men ingen positiv sådan.

Jag avslutade studierna på JMK med att åter en gång följa hjärtat, åka till Island och göra ett reportage om hur folktron i landet, tron på huldufolk och alver, påverkar vardagen. Jag fick högsta betyg på examensarbetet, men reportaget var omöjligt att publicera. På tok för långt på den tiden. Jag lyckades nämligen skriva det med sämsta tänkbara tajming, våren 2003, då det knappt fanns några tidskrifter som publicerade långa ingående reportage om udda ämnen. Hade jag gjort det fem år senare skulle jag med största sannolikhet fått reportaget i Filter, men den tidskriften fanns inte än.

Självfallet blev det inget sommarjobb på Expressen då sommaren kom, så efter examen var jag arbetslös. Genom en klasskamrats syster lyckades jag få jobb som telefonsäljare på Nordnets avdelning för försäkringsmäkleri. Det handlade om att ringa befintliga kunder, försöka få dem att byta försäkringsbolag på sina bilförsäkringar genom att presentera bättre alternativ databasen de egentliga försäkringsmäklarna var uppkopplade till hittade.

Det var för mig bra betalt på Nordnet. Jag tjänade mer än jag någonsin gjort tack vare provisionen. Samtidigt var det ett extremt svennigt jobb, det svennigaste jag någonsin haft. Det märktes redan då jag blev medbjuden på grillfest hos chefen utanför Södertälje den sommaren. I bilen på väg dit tryckte han på en livekonsert med Tomas Ledin på högsta volym och alla i bilen satt och skrålade med till låtar som Sensuella Isabella och Du ska veta att jag älskar dig.  För mig låg det något symboliskt i det. Just Tomas Ledin föraktade jag något oerhört. Han var de svenska artisternas motsvarighet till mellanmjölk, så otroligt ofarlig, lagom och ointressant på alla tänkbara sätt. Inte dålig, bara irriterande professionellt medioker och intetsägande.

Framåt hösten började jag söka alla journalistjobb jag hittade. Det hade tagit slut med Petra och jag dejtade rapartisten Melinda Wrede istället. En dag i slutet av oktober sa jag skämtsamt till henne att jag sökt jobb på skvallerblaskan SE&HÖR. Jag hade gjort det mer som ett skämt än på allvar. Vi skrattade åt det medan vi drack öl på en krog på Hornsgatan, utan att någon av oss hade en aning om att den kommande anställningen också skulle innebära slutet för vårt korta förhållande. 

Jag minns anställningsintervjun på SE&HÖR som det varit igår. Redaktionen låg i ett fult betonghus under tjeckiska ambassaden på Linnégatan i hörnet av Narvavägen. Jag visades in till den av många svenska kändisar både fruktade och avskydda chefredaktören Tua Lundström, svettades om händerna eftersom jag i hemlighet hade en dold mikrofon under skjortan, då jag trodde att allt SE&HÖR ville var att lura ur mig information om mitt och Petras inte längre existerande förhållande. Min plan var att om så skulle vara spela in intervjun, göra ett Wallraff-reportage av den och sedan sälja den till en seriös tidning, självfallet som ett exempel på hur de hemska och oetiska skvallerjournalisterna ohämmat utnyttjade folk på oetiska sätt för att sälja sina smutsiga tidningar.

Vad som mötte mig var dock redan från början något jag inte alls hade väntat mig. I ett litet rökbås stod Lars Johansson, nöjesjournalisten från min praktik på Expressen, och en lurvig svartmuskig spelevink som presenterade sig som Jesper Lögdahl, en ung man som åren som följde skulle komma att bli en av mina bästa och mest hedonistiska vänner.

Väl inne på Tuas kontor rådde också en avspänd stämning. Hon konstaterade snabbt att hon läst igenom arbetsproverna jag skickat in, att de såg bra ut, varpå hon skämtsamt sa:

”Och vad gäller ingångar till nöjesvärlden lär det ju inte vara några problem eftersom du är tillsammans med en av våra mest kända musikalartister. Jobbet är ditt om du vill ha det”

Jag behövde inte tänka efter en sekund, tog erbjudandet på uppstuds och tänkte att jag äntligen slapp lagom-Svensson-världen på Nordnet. Det skulle emellertid snart visa sig att det var just mina tidigare arbetskollegor och deras gelikar allt det jag skulle komma att skriva riktade sig mot. Min uppgift skulle bli att underhålla de breda folklagren, alla de som spelade Tomas Ledin på repeat när de grillade, med skvaller och nöjesnyheter.

Samtidigt som jag tog det nobla uppdraget sålde jag också någonstans, vilket jag då inte riktigt var medveten om, min själ. För här var det inget snack om att inte ta uppdrag för att de verkade oetiska. Tvärtom satte man en guldstjärna i kanten till den som kom på det bästa sättet att kringgå de pressetiska reglerna.

Självfallet dumpade jag också Melinda och gick tillbaka till Petra. Mest för att det var praktiskt. Jag var inte sugen på att få fler skvallernyheter skrivna om mig själv samtidigt som jag började jobba på Sveriges största och mest inflytelserika skvallertidning.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE