Mor Ayahuasca – del 1

Foto: Storyhood/Ola Brising

I

Denna mytomspunna psykedeliska växtbrygd. Den kallas omväxlande för själens vin och dödens vin, och kommer från två olika växter från i Amazonas djungler. Dessa specifika växter har kokats ihop av shamaner i lokala indianstammar i Peru och Ecuador så länge någon kan minnas. Ingen vet riktigt hur gammalt bruket av ayahuasca kan vara. Det har minst 400 år på nacken, men många tror att detta hallucinogena hopkok brukats i tusentals år, vissa att traditionen är tio tusen år gammal, kanske äldre.

Enligt shamanerna själva var det mor Ayahuasca, vem det nu kan vara, som drog dem till sig genom att sjunga för dem, inte de som slumpmässigt råkade komma på den potenta psykedeliska effekt man får genom att blanda lianen caapi som innehåller en så kallad MAO-hämmare med den DMT-rika bladväxten chacruna och koka ihop en brygd av de två växterna.

Även om jag aldrig kommer att få någon klarhet i huruvida mor Ayahuasca sjöng för shamanerna för tusentals år sedan eller inte, så är jag just nu på väg till ayahuasca retreatet Om-Mij, ett så kallat healing center som verkar drivas av rumänska hippies i Holland.

Hur fan kom det sig att jag på några dagar plötsligt bestämde mig för att åka dit och gjorde slag i saken? Hur började det här egentligen? Var det mor Ayahuasca som kallade på mig?

Jag vet inte riktigt, men jag har med åren blivit allt mer intresserad av psykedeliska droger, känt att det måste finnas andra mer spännande aspekter av livet än den grå vardagstristessen. Det är väl egentligen det jag alltid har sökt efter, ända sedan jag var tonåring, något som går utanför det vardagliga, oavsett om det handlat om snabba kickar, om att få en förhöjd sinnesstämning genom alkohol, droger, sex eller resor, eller om det handlat om mer djupgående själsliga lärdomar.

De snabba kickarna är så klart lättast att både tillskansa sig, uppleva och bearbeta i efterhand, och eftersom jag är rätt slapp har jag nog allt för mycket inriktat mig på att söka snabba kickar genom åren. De djupgående känslostormarna däremot, vare sig det rört sig om stark passionerad kärlek eller de tillfällen då jag fått kontakt med någon sorts skapande och lyckats skriva inspirerande musik eller trollbindande texter, har alltid kommit med desto mer lidande i bagaget. De har varit mer svårhanterliga, tagit kraft att bearbeta.

Jag tror trots detta att de flesta människor, om de väl ger sig tid att rannsaka sig själva, förr eller senare kommer till en punkt där de slutar jaga snabba kickar och blir mer intresserade av djupgående själsliga lärdomar. Det bör vara en naturlig del av en persons utvecklingskurva.

Själv fortsatte jag desperat söka snabba kickar hela vägen in i kaklet innan jag slutligen vid runt 45 års ålder motvilligt insåg att loppet var kört, att det inte längre var något jag eftersträvade eller behövde. Framför allt att alkohol och diverse rekreationsdroger gav mer långtgående negativa än positiva effekter på både min psykiska och fysiska hälsa.

En obehaglig del av åldrandet är att man blir allt mer rigid i både sina åsikter och vanor, i alla fall om man som jag är en person som lätt lägger sig till med vanor och ovanor, men har desto svårare att göra sig av med dem. Innerst inne har jag samtidigt känt att det sista jag velat är att köra fast och runt i samma gamla nötta hjulspår. Så för varje varv, desto mer negativ, till och med depressiv, har jag blivit. Var inte livet mer än så här?

Jag har ändå vägrat ge upp. Det sista som överger människan är hoppet som det brukar heta. I alla fall om det inte är så att människan redan har övergett hoppet, och det är något jag trots allt inte känt mig gammal och bitter nog att göra.

De senaste åren har jag istället intresserat mig allt mer för filosofi och andlighet, försökt finna svar och få aha-upplevelser i allt från alternativa historieskrivningar till tarotkort. Jag har försökt lära mig minnas mina drömmar bättre och drömma mer medvetet, men med ringa omvälvande resultat. Jag har försökt få kontakt med en mer andlig del av tillvaron och vardagen, men några större förändringar har inte skett. Likt en icke simkunnig har jag sprattlat med armarna, kippat efter luft, men bara trampat vatten, inte kommit framåt, eller i varje fall inte åt det håll jag velat komma.

Så var det då detta med psykedeliska droger. Jag har käkat svamp ett par gånger, trott mig kunnat tala med fiskmåsar och känt mig som ett med världen en gång, vid ett annat tillfälle efter att ha svalt ett märkligt piller i Sydamerika sett hur figurer i tavlor börja röra på sig och hur rutorna på ett schackrutigt golv börjat röra sig i takt med musiken som spelats på rockklubben ifråga, men det har bara varit förvrängda bilder av den vanliga verkligheten, inte mer än så. Intressant, men inget som i grunden ändrat min syn på världen.

Däremot har tanken på att i vaket tillstånd få uppleva en helt annan dimension av världen, eller verkligheten på ett annat plan om man hellre vill kalla det så, alltid känts lockande. Och vad jag förstått är det enklaste sättet att göra det genom att använda ayahuasca. Visst. En rejäl LSD tripp kan säkert vara magisk också, men det finns något lockande i att ayahuasca inte ses som en drog av urbefolkningen i Sydamerika, utan som en sorts andlig resa och själslig rening, för det är som sagt inte en snabb kick jag är ute efter. 

Varför är jag då i behov av att rena min själ? Det finns så många orsaker att det blir tröttsamt att rada upp dem. Under hela min ungdom, fram till runt 30 års ålder, känner jag faktiskt att min själ var relativt obefläckad. Jag följde mitt hjärta och gjorde det mesta jag företog mig med gott samvete, även om jag inte lyckades förverkliga mina drömmar, varken de om en musikkarriär eller om att bli författare.

Även då jag utbildade mig till journalist strax efter millennieskiftet var det med rent hjärta. Jag hade läst statsvetenskap och etnologi, var intresserad av samhällsjournalistik och hade högt satta etiska riktlinjer. Men så var det dags för praktik näst sista terminen. Jag blev antagen till alla praktikplatser jag sökt, men valet stod i slutändan mellan att jobba som researcher för SVT:s Uppdrag granskning eller som allmänreporter på Expressen.

Enda anledning att jag ansökt till Expressen var att min tio år äldre bror med pondus proklamerat att flera av hans vänner, alla meriterade journalister, sagt att praktik på en kvällstidning var det bästa valet för en journaliststudent. Då fick man komma ut på fältet, både lära sig en mängd användbara knep och tvingas handskas med etiska problem i realtid, eftersom vad vinstdrivna chefer krävde och vad den journalistiska etiken sa inte alltid passade som hand i handske. Klart jag valde Expressen. Det var ju så jävla mycket mer rock´n roll. Jag har alltid älskat rock´n roll.

Här kan hitta del 2 av ”Mor Ayahuasca”:

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE