Mor Ayahuasca – del 11

XI

Eftersom jag skulle tillbaka till Düsseldorf tog jag skjuts av den äldre tyska bögen till Köln. Han var mycket trevlig, drygt 60 år gammal, hade tidigare varit gift, hade två barn med en kvinna, men separerade från henne för drygt tio år sedan och lever för närvarande i ett homosexuellt förhållande med sin partner Frido. Han körde en sportbilsversion av en Fiat, en cabriolet, så efter någon mil tog vi av taket eftersom solen sken och det symboliskt nog var en strålande vacker varm vårdag.

I bilen berättade tysken, som jag också så klart glömt namnet på, att han upptäckte och gjorde ayahuasca första gången i Berlin 2018. Han hade även varit med i ett sällskap som använt det blandat med meskalin i södra Tyskland var tredje månad under något år innan coronan. Men gruppen ifråga, som mest bestod av artister och framstående akademiker, hade haft en sorts elitistisk inställning vilken han inte uppskattat. Genom en av de andra medlemmarna i den gruppen hade han hört talas Om Mij där han nu blivit stammis.

Denne sympatiske man drev ett Bed & Breakfast i Köln och varje gång han hade semester, någon gång var tredje eller var fjärde månad, åkte han upp till Doetinchem för en ceremoni. Han kunde inte se någon anledning till att vara försiktig med hur ofta man tar ayahuasca, eftersom han kände att det var nyttigt för honom:

”Skulle någon säga åt dig att inte göra yoga eller att inte meditera för ofta? För mig är det samma sak”

Intressant nog berättade även denne vänlige man att han hade slutat röka redan efter sin första ayahuasca-resa. Han hade helt enkelt inte känt något behov av cigaretter längre, sa att det för många fungerar som ett bra sätt att bli av med beroenden, varpå han vände sig direkt till mig och fortsatte:

”Jag kände att det var väldigt mycket alkohol du gjorde dig av med under ceremonin. Först tyckte jag det var obehagligt, men sedan upplyftande. Jag vill inte vara framfusig, men antar att du har haft vissa problem med drickandet”

Jag svarade ärligt att jag definitivt var halvalkoholiserad och drack alldeles för mycket, samt att han nog hade rätt i, vilket han inte sagt rakt ut, men så klart menat, att detta var ett ypperligt tillfälle för mig att dra ner på drickandet på allvar.

Vi skildes åt efter att han släppt av mig vid en Shellmack intill moskén i Ehrenfeld. Jag funderade på att ta hans nummer, men gjorde det aldrig. Ses vi igen så gör vi. Annars är det kanske inte meningen att vi ska ses igen. Jag överlåter mitt öde i universums händer vad gäller den saken.

Fortfarande till viss del påverkad av ayahuascan promenerade jag runt i Köln ett par timmar innan jag åkte tillbaka till Düssseldorf där mitt hotell låg. Normalt sett har jag mycket bra lokalsinne, men jag irrade åt fel håll upprepade gånger, hade ingen riktigt koll på var jag var och var tvungen att titta i mobilen gång på gång för att ta mig dit jag ville, men gick nog samtidigt runt och log som ett fån.  

Väl i Düsseldorf bestämde jag mig för att försöka leva kvar i känslan till hundra procent, hålla mig borta från alkohol och onyttig mat, framför allt kött. Jag tog en lång promenad runt stadskärnan, stannade på en restaurang vid Rhen och tog en kopp grönt té på en uteservering innan jag spatserade hemåt.

I närheten av hotellet åt jag en falafelrulle med en Ayran-yoghurt till middag på ett veganställe som till 95 procent frekventerades av mycket högljudda araber. Jag hade inte en negativ tanke om någon av dem, var mer lite ledsen över att jag inte förstod vad de sa eftersom vissa av diskussionerna vid borden var mycket livliga och verkade intressanta.

Framåt kvällen motstod jag frestelsen att gå ut på krogen trots att det var fredagskväll och vår i luften i en av norra Europas mest utpräglade partystäder. Jag låg istället kvar på hotellrummet och tänkte igenom vad jag varit med om, försökte knyta ihop alla lösa trådar utan större framgång.

Jag började också känna en allt påtagligare tomhetskänsla där på det spartanska hotellrummet. Det var något ceremoniledaren förberett mig på, att när man slänger ut så mycket gammalt skräp bildas ett tomrum som det gäller att fylla med något nytt. Jag hade redan raderat mina spel från mobiltelefonen, ett beroende jag definitivt varit fast i länge, och alkohol var jag inte heller intresserad av.

Nog var jag sugen på att gå på krogen, att vara social och träffa andra människor, men inte för att bli berusad och fly verkligheten. Tvärtom ville jag uppleva verkligheten, försöka se det vackra i vår vanliga värld. Då jag känner mina egna svagheter väl, och dessutom i många år varit en hårt garvad cyniker, valde jag trots detta att stanna hemma.

Hade jag gått på krogen den kvällen hade risken för att jag efter någon timme ändå tagit en öl varit överhängande. Om inte annat för att jag personligen finner det mer eller mindre outhärdligt att vara helt nykter omgiven av fulla festglada typer som blir sluddrigare för var glas de häller i sig.

Jag var inte heller redo att sätta mig ner och skriva klar den här texten. Det fanns för mycket kvar att smälta. Framåt midnatt, när jag låg där i det torftiga hotellrummet med en chokladbit, en påse pistagenötter och lite vatten, började det plinga i chattråden jag hade med mina arbetskollegor, kom upp skämtsamma meddelanden från folk som var på krogen i Stockholm.

Någon skrev att denne var avundsjuk på att han inte var där och jag kände efter, skrev därefter rakt från hjärtat att jag otroligt nog inte var det, men att de var fina människor allihopa. Efter att ha lagt till att jag faktiskt inte var ironisk, då detta definitivt inte var mitt vanliga sätt att kommunicera på, började de skämta med mig och jag skrev tillbaka i samma anda, låg och skrattade åt både mig själv och vad de skrev på hotellrummet, fick tillbaka den där känslan av att vara uppfylld av kärlek till universum.

Det var fredagskväll. Jag befann mig i en främmande stad, en av norra Europas mest utpräglade partystäder som är full av spännande barer och klubbar, låg hemma själv på ett sunkigt rum på Hotel Mondial, ett hotell på den sjaskiga sidan av tågstationen. Innan jag belåten somnade in kände jag mig helt till freds med detta.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien och i slutet av den artikeln finns länkar vidare till de andra artiklarna i serien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE