Mor Ayahuasca – del 9

IX

Belgaren med hästsvansen lyssnade intresserat medan jag berättade för honom om min resa. Jag fick min telefon så jag kunde kolla mina sockervärden och insåg att klockan var 21:40 på kvällen. Den första shoten hade vi tagit ungefär vid 14:20. Det hade gått nästan sju och en halv timme sedan dess, så den effektiva tid jag varit med mor Ayahuasca måste ha varit fem eller sex timmar.

Jag blev flera gånger tillfrågad om det var säkert att allt var bra och om jag inte var trött, försäkrade först för den unge holländske medresenären och den belgiske guiden med hästsvansen, sedan också för Guido, indiskan och den vithårige mannen att jag mådde förträffligt. Jag var inte alls trött. Tvärtom kände jag mig vital och energisk, samtidigt hel och ren i både kropp och själ.

Medan jag försökte smälta mina upplevelser, vilket inte var lätt, bjöds jag på svampsoppa, vegetarisk burrito, örtté och fruktsallad. Den vithårige mannen och indiskan förklarade att jag inte behövde vara orolig om jag kände mig lite förvirrad, att allt var en del av processen och jag antagligen upplevt så mycket på kort tid att det kunde bli svårt att fokusera på den vanliga världen igen:

”Det är ungefär som att du ska berätta om en film du sett, men bara kommer ihåg trailern. Det är mycket intryck på en gång, och en del av det du fått med dig kommer du inte komma underfund med på lång tid. Det kan ta veckor eller månader innan du plötsligt kommer på nya detaljer och innebörder av dina upplevelser under ceremonin”

Intressant nog är det jag i efterhand framför allt har glömt efter denna intensiva upplevelse, i alla fall det mest påtagliga, alla de övriga deltagarnas, liksom guidernas, namn. Jag minns bara Guidos namn, på grund av att han var min Guido Christ där i ett extatiskt tillstånd, vilket etsat sig fast i mitt minne.

Jag har heller knappt några tydliga minnen av alla bilder som flimrade förbi i mitt medvetande. Däremot minns jag diskussionerna med mitt ego, hur jag lät mig föras vidare till nya höjder i extasen av musiken, hur alla ljud förstärktes, den starka känslan av samhörighet med världsalltet, de märkliga violetta mönstren och den pixlade dimman.

Jag har även ytterligare en del starka minnen som är så sjuka att jag inte känner mig beredd att berätta om dem för någon annan människa på länge. De flesta detaljer är dock som bortblåsta. De ligger väl där undermedvetet, som i dvala, och väntar på att göra sig hörda vid senare tillfällen.

Efter att ha ätit den vegetariska maten satt jag och pratade en del även med tysken och den skotske mannen, vilka båda kom tillbaka strax efter mig. Den vithårige ceremoniledaren berättade för oss att han och de andra guiderna var volontärer. Det här var inget de tjänade pengar på. Eftersom jag fortfarande var under visst inflytande av ayahuascan missförstod jag honom gravt. Han sa till den unge holländaren att de jobbade som guider fem dagar i veckan, men jag tolkade det som att de själva tog ayahuasca fem dagar i veckan.

Framför mig började jag se hur de hade blivit beroende av sina resor och bara levde för dem, ingenting annat. Lite som i den gamla Wim Wenders-filmen Until the end of the world från början av 90-talet där Max von Sydows karaktär är en professor som bor någonstans i the outback, Australien, och har kommit på ett sätt att filma människors drömmar. Det slutar med att bägge huvudrollerna, spelade av Solveig Dommartin och William Hurt, blir knarkare av sina egna drömmar. De sover och allt de gör när de vaknar är att titta igenom filmerna av sina egna drömmar för att försöka tolka innebörden av dem.

Så visade det sig tack och lov att det inte var. Mina misstankar handlade antagligen mest om att jag själv just då kände att jag inget hellre ville än att dricka ayahuasca direkt igen, men att jag samtidigt inom mig insåg att det nog var en dålig idé, att det krävdes tid för att bearbeta vad jag varit med om. Den vithårige hade faktiskt inte druckit ayahuasca själv på över ett halvår. Han gjorde det sällan, även om han varit på många resor genom åren.

Tre av de kvinnliga deltagarna var fortfarande långt borta någonstans vad jag förstod av guiderna som avlöste varandra i ceremonirummet. Först vid 23:40 kom de sista två tillbaka.

Själv satt jag kvar vid bordet fram till strax innan dess och pratade politik med skotten. Han hade vettiga åsikter i min mening, med andra ord en liknande bild av världen som jag själv. Egentligen var jag inte alls intresserad av att ha det samtalet, men eftersom han i sina intentioner sagt att han ville bli bättre på att socialisera med andra människor och antagligen hade någon form av lättare autism, så lät jag honom babbla. Var det viktigt för hans utveckling ville jag vara till hjälp så mycket jag kunde.

Tröttheten smög sig sakteligen på och jag ursäktade mig till sist, gick tillbaka till ceremonirummet och la mig för att sova på min madrass. Jag var inte det minsta intresserad av att lägga mig i militärsängen på andra sidan av huset.

Efter bara 10 minuter på madrassen var jag tvungen att gå på toaletten igen för en sista rensning av magen. Nästan alla andra låg redan och sov nu utom de tre tjejerna som kommit tillbaka sist, vilka tog för sig av den vegetariska maten vid matbordet i det allmänna utrymmet intill köksdelen av lokalen.

Kvinnan som låg någon meter ifrån mig, närmast dörren i ceremonirummet, började spy hysteriskt mycket kort efter att jag gått och lagt mig för andra gången. Jag kände med henne, men gjorde som jag blivit tillsagd och rörde inte ett finger för att hjälpa henne. Det var en del av hennes privata resa och process. Till sist hjälpte en av guiderna ut henne till toaletten. Jag tror inte hon kom tillbaka till ceremonirummet, men måste ha somnat kort efter att hon försvunnit.

Det var inga som helst problem att somna. Jag kände mig lugn, trygg och avslappnad trots den något märkliga omgivningen. Fast jag inte kände någon av de andra i rummet, mer än som bäst mycket ytligt, kändes det faktiskt som ceremoniledaren sagt innan, att vi hade en nära samhörighet på grund av resorna vi gått igenom var för sig, men ändå tillsammans. De var min nya ayahuascafamilj.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien och i slutet av den artikeln finns länkar vidare till de andra artiklarna i serien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE