Mor Ayahuasca – del 8

VIII

Hur lång tid det tog innan upplevelsen började mattas av är svårt att säga, men till sist började jag se mig om ordentligt i rummet igen. Det var lite stökigt.

Någon spydde kaskader. Någon annan vinglade iväg till toaletten med en av guiderna. Den äldre tysken röt som ett lejon på andra sidan av rummet, helt i sin egna värld där han antagligen var ett vilddjur just då. En lång och smal mörkhårig kvinna, som gjorde sin första session som guide och själv hade deltagit i gårdagens ceremoni, dansade till den indiska musiken som just då spelades med sin pojkvän, en satt belgare med hästsvans, även han en av våra guider. Indiskan satt på soffan tvärs över rummet och iakttog lugnt alltihopa.

Den vithårige mannen stod bredvid mig, höll min hand och sa:

”Allt är bra. Allt är bra”

”Jag vet”, svarade jag leende. ”Allt är verkligen jättebra”

Den lilla rumänskan med dagboken satt i lotusställning på sin madrass mitt i rummet. Hon mumlade något jag antar måste ha varit ett mantra högt för sig själv samtidigt som om hon rörde sina armar i luften över sig, rörde dem till musiken som om de varit två såna där dansande kobror fakirer alltid brukade spela flöjt för i gamla filmer och serietidningar från mitten av 1900-talet, då upphovsmännen ville visa hur exotiskt och mystiskt det var i det fjärran Indien.

Mitt synfält var fortfarande inbäddat i samma pixlade dimma över vilket samma tydliga violetta mönster som jag sett i början av resan rörde sig. Så gjorde sig egot påmint igen. Tankarna om att detta var någon form av djävulsk sekt växte sig starkare. Jag såg på den lugna blida indiskan på soffan på andra sidan av rummet, undrade hur hon kunde vara del av något så hemskt, och för en kort sekund fick hon ett rovdjurslikt, kanske varglikt ansikte, samtidigt som färgerna mörknade och ljuset i rummet avtog.

Jag insåg att jag hade ett val. Antingen skull jag följa mitt ego och börja misstro människorna omkring mig. Då skulle jag hamna på en mycket mörk plats, på vilket sätt visste jag inte, bara att det skulle innebära ett rent helvete psykiskt, eller så kunde jag fortsätta tro på det bästa hos dem i min omgivning, att det i var och en av i dem fanns mycket gott, och likt Narren i en tarotlek visslande vandra förbi faror i form av krokodiler och lejon. Gjorde jag det skulle allt fortsätta vara bra. Inte helt oväntat förkastade jag därför egot helt igen, överlämnade mig istället åt att långsamt och fridfullt med full tillförsikt ta avsked av mor Ayahuasca.

Kanske somnade jag till, eller så var jag någonstans jag inte längre har några minnen av, men nästa gång jag öppnade ögonen kände jag mig avslappnad i hela kroppen. Den pixlade dimman var delvis kvar, men inte lika tydlig längre. Mönstret över verkligheten började avta. Jag visste instinktivt att mor Ayahuasca redan hade lämnat mig, kände först en stark saknad, sedan bara ett ogenomträngligt lugn.

Jag vilade i en harmonisk lycksalighet, totalt tillfredsställd på alla väsentliga plan, låg kvar i känslan och tittade på resenärerna runt omkring mig. Två personer hade redan lämnat cerrmonirummet. Den unge holländaren och en av de holländska tjejerna. Övriga var kvar på sina resor och i olika faser av dem.

När jag såg på dem kunde jag instinktivt känna vilken sinnesstämning de befann sig i. Vissa upplevde svåra saker. Andra var på lyckligare platser. Till sist var jag dock tvungen att säga åt en guide att jag behövde gå på toaletten.

Det var belgaren med hästsvansen som hjälpte mig dit. Han förklarade att det var viktigt att han följde med eftersom det fanns stor risk för att jag fortfarande var ostabil, liksom för plötsliga blodtrycksfall, så han väntade utanför den olåsta toalettdörren medan det formligen sprutade ett par liter diarré ut ur min röv. Det var mest en rödaktig vätska, egentligen inte särskilt äckligt eftersom den inte luktade något alls.

Under den fortsatta kvällen skulle jag behöva springa ut på toaletten och göra samma sak ytterligare två gånger. Något jag fann besynnerligt eftersom jag inte ätit något sedan natten innan, inte druckit mer än en kopp té eller två innan ceremonin börjat, liksom sex shots och en klunk vatten under själva ceremonin. Jag fick senare veta att de som inte kräktes under ceremonierna ofta drabbades av kraftig diarré, att det var en naturlig del av processen.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien och i slutet av den artikeln finns länkar vidare till de andra artiklarna i serien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE