Mor Ayahuasca – del 7

VII

Hur lång tid som gick innan mor Ayahuasca slutligen tog mig har jag ingen aning om, men hon tog mig med storm, som om jag varit hennes lilla bitch, och jag älskade det. Jag gav upp fullständigt, överlämnade mig och lät mig ledas in i total eufori, en känsla av så starkt välbehag att den inte går att beskriva i ord.

Det var som en sorts monumental själslig orgasm som bara fortsatte och vilken vägrade ta slut. Jag såg framför mig massvis med bilder av olika saker jag inte längre har några tydliga minnen av. Jag såg även hur jag hela tiden bedrog mig själv på olika sätt. Lager på lager av självbedrägerier uppdagades för mig och för var lager jag genomskådade blev jag än mer exstatisk. Jag njöt så till den grad av att avslöja mina självbedrägerier. Detta samtidigt som jag kände hur jag hörde samman med alla andra i rummet, att de kände av mina energier och jag deras, fast jag var helt ensam med mor Ayahuasca i min intima själsliga orgasm. Det var som att hon knullade skiten ur mitt huvud, kastade runt mig mentalt som sin privata lilla hora, och gud vad jag njöt av det. Jag ville inget hellre än att hon skulle fortsätta ta för sig av mig.

Det fanns något, enligt mitt normala sätt att se på saken, perverst i att jag samtidigt mitt i denna långdragna orgasmiska upplevelse, även om den nu inte var fysisk utan enbart mental, kände mig så sammankopplad med de andra deltagarna. Detta tog extasen till en ytterligare nivå, och plötsligt såg jag också hur jag själv, liksom alla andra människor, hur vi lurar oss själva att retas av olika fetischer som ges en erotisk innebörd fast de egentligen är helt betydelselösa.

I själva upplevelsen var det inte på något sätt perverst, bara ren och skär salighet med en inneboende skönhet så stor att den var omöjlig att greppa. Men samtidigt som jag upplevde detta himmelska vackra hängde egot där över axeln och kom med olika sorters invändningar och kritik. Och för mitt ego var det perverst att jag kände denna starka njutning i nära anslutning till så många andra främmande själar. Det var som att det försökte intala mig att jag deltog i en snuskig själslig orgie och att jag borde skämmas, men jag brydde mig inte det minsta om det, skrattade bara inombords och tackade istället glatt ja till en femte shot DMT från indiskan.

Med tiden, eller varandets fortgående kanske jag snarare ska beskriva det som, i och med att jag var helt bortkopplad från all tidsuppfattning, kände jag inte längre av de andra deltagarna i rummet och deras individuella energier, bara hur jag var en del av världsalltet, hur allt egentligen hängde samman, att ingenting av det jag normalt oroade mig över spelade någon roll. Allt var vacker kärlek, sällhet och ändlös njutning. Även smärtan i min högra övre visdomstand som blivit allt påtagligare under ruset, började jag eggas av. Allt var vackert. Allt var njutningsfullt. Allt var en del av en större oändlig helhet.

Tårarna rann nu okontrollerat ur mina ögon. Det började rycka i mina ben. Jag vred mig fram och tillbaka på madrassen. Ändå hade könet ingenting med den pågående känsloexplosionen att göra. Den var egentligen inte heller mental, utan helt och hållet andlig.

Jag märkte att jag med mina tankar kunde bromsa orgasmen lite, att jag kunde vila på en lägre nivå och sedan ge efter och låta all extas komma igen, men vid några tillfällen var det som om jag var övertygad om att jag skulle sluta existera, uppgå i någon slags nirvana, därför att det var så lidelsefullt skönt. Och jag brydde mig inte det minsta om det, tänkte att innebar detta att jag dog och upplöstes i atomer så var det ta mig fan värt det. Samtidigt minns jag till exempel, vid ett tillfälle då jag hade den extrema känslan av att jag höll på att uppgå i världsalltet, hur jag bromsade den och började hosta upp en massa slem.

Njutningen var så stark att jag på fullaste allvar trodde att jag skulle sluta existera om den drevs ännu längre. Flera gånger när jag närmade mig den där gränsen kom också någon av guiderna, först den vithårige mannen, sedan en yngre mörkhårig kille som hette Guido, höll försiktigt min hand eller la sina egna händer på mina axlar och tog mig därigenom tillbaka till ett tillstånd närmre verkligheten även om allt, även deras ansikten, var som i ett töcken.

Jag började prata rakt ut i luften på svenska flera gånger om, försökte först tysta mig själv för de andra deltagarnas skull, men släppte sedan kontrollen helt och sa bara vad jag kände. Vad jag framför allt upprepade gång på gång, skrattande samtidigt som tårarna rann ur ögonen, var: ”Det här så jävla löjligt. Det är så löjligt jävla bra”

Det handlade antagligen om den diskussion jag samtidigt förde med mitt ego. Jag sa också mentalt till det att den pågående ayahuascaresan definitivt måste vara den bästa investering jag någonsin gjort, att det inte fanns några pengar i världen som detta inte skulle vara värt. För det var vad jag innerst inne kände, en lycka, sällhet och njutning, psykiskt och kanske till viss del även fysiskt, på en nivå som helt enkelt inte går att återuppleva eller för den delen vidareförmedla. Jag befann mig i ständig klimax, ett klimax jag ibland dämpade för att sedan låta det eskalera igen.

Vid ett tillfälle när Guido tog min hand för att lugna mig sa jag bara högt ut i luften: ”Oh Jesus Christ!”, varpå på han med vänligt, med varsam röst och ett brett leende svarade:

”No. I’m not Jesus Ola. I’m Guido”

Då började hela jag skratta av kärlek. Varje cell i min kropp skrattade. Guido Christ, tänkte jag och älskade inte bara honom utan hela världen, allt liv i hela universum, alltså även det som alltid varit svårast av allt för mig att älska – mig själv.

Vid några tillfällen kände jag att extasen höll på att bli mer än jag klarade av på det sättet att jag skulle spy om jag lät det fortgå. Då bromsade jag också in den pågående orgasmen. Inte för att jag var rädd för att spy, bara för att jag såg framför mig hur den gränslösa kärleken om jag spydde skulle försvinna, att det skulle komma något annat istället, och jag ville inte släppa det fantastiska jag var i. Jag ville fortsätta rida på min själsliga orgasms vågor så länge det var möjligt.

Jag kände efter ett tag att jag både var piss och skitnödig, men ville absolut inte bryta magin genom att gå på toaletten, utan bestämde mig helt enkelt för att hålla tillbaka. Eftersom inget egentligen spelade någon roll kände en annan del av mitt undermedvetna inom mig att jag lika gärna kunde släppa alla spärrar, skita och pissa på mig där direkt där på madrassen. Det var något jag resonerade med mig själv om. På sätt och vis hade frigörelsen i det varit otroligt skön. Då kom dock egot in igen och tillrättavisade mig, fick mig att förstå att jag för de andra deltagarnas skull verkligen inte skulle göra det. Och tur var väl det, för jag skulle lika gärna kunnat äta min egna skit också i det tillståndet och njuta av det.

Orsaken till att jag inte släppte alla spärrar, trots att jag var i ett extremt gränsöverskridande rus, handlade om att jag även förde ett resonemang med mor Ayahuasca, kanske med hela universum, där jag kom fram till att trots att ingenting spelade någon roll, så var det viktigt att ge tillbaka så mycket positiv energi som möjligt till alla andra själar i universum. Därav var det också bestämt att jag inte skulle skita eller pissa på mig fast jag var otroligt sugen på det.

På Gonzo Gazette kommer vi att publicera en del av berättelsen varannan dag i 12 avsnitt, detta i skriven manusform. Egentligen är ”Mor Ayahuasca” dock tänkt och publicerad som en ljudbok på cirka 85 minuter, så om du vill höra hela berättelsen redan nu är det bara att gå in på Storytel och ladda ner den:

Mor Ayahuasca – Ljudbok – Ola Brising – ISBN 9789198804553 – Storytel

Om du som jag, är medveten om att det som presenteras för oss som kollektiv i offentliga sammanhang inte alltid har så mycket med sanningen att göra, skulle jag också vilja rekommendera dig att läsa min granskning av ufologin i Sverige, ”Besök från rymden”, som också finns tillgänglig här på Gonzo Gazette i underkategorin Gonzo Gazette granskar. Här är en länk till den första delen av den artikelserien och i slutet av den artikeln finns länkar vidare till de andra artiklarna i serien:

Varför vågar ingen prata om ufon i Sverige? – GONZO GAZETTE