Haijbyaffären skapade krigsrubriker då Gustaf V dog – Snaskigaste skandalen i Sverige

Lurade hovet på enorma summor pengar i ett drygt decennium. Kurt Haijby var kanske
både utpressare och utsatt för övergrepp.
SVT-serien ”En kunglig affär” bygger på Haijbyaffären som briserade 1952 i de svenska
tidningarna. Restaurangägaren Kurt Haijby åtalades då för att ha pressat hovet på stora
summor, hotade med att annars gå ut offentligt med sin påstådda homosexuella relation med
kung Gustav V.
I tv-serien skildras det som en sann kärleksaffär mellan gamle kungen och Kurt. Den är snygg
och välgjord, fylld av nakna rumpor och avklädda män. Men vad är sant i allt detta?
I början av 50-talet skakade den snaskiga skandalen kungahuset, men allt hade sin början hela
16 år tidigare då fru Anna Haijby begärde ut skilsmässa från maken Kurt Haijby våren 1936.
Kurt var en strulig typ med ett brokigt förflutet, då 39 år gammal.
Han hade varit både servitör, skådis och trollkarl och dömts sex gånger för olika former av
bedrägeri liksom för vållandet av en poliskonstapels död. Giftermålet med Anna var hans
andra i ordningen, den arga frun som begärde ut skilsmässa tio år äldre än han själv och änka
från en tidigare make.
Uppseendeväckande var det hon angav som orsak till skilsmässan, inte att Kurt varit otrogen,
men att hon påstod personen han gått bakom ryggen på henne med var den 78-årige kungen
Gustaf V.
En rådman sprang genast över till slottet där hovförvaltningen samlades till krismöte.
Homosexuellt umgänge beskrevs vid den här tiden som ”otukt mot naturen” i lagboken och
kunde leda till en dom på två års straffarbete. Självfallet var det otänkbart att fru Haijbys
häpnadsväckande påståenden skulle få komma ut till allmänheten, inte minst då
hovförvaltningen visste att anklagelserna med stor sannolikhet var riktiga.
Ett antal unga män med olika befattningar vid slottet hade genom åren utsatts för närmanden
från kungen, samtliga betalats för att tiga om incidenterna. Därför frågade ingen kungen själv
om anklagelserna var sanna eller ej, och ingen undersökte vem Kurt Haijby var. Allt som
spelade någon roll var att Annas skilsmässoansökan inte kom ut i offentligheten.
Riksmarskalken tillkallade advokat Conrad Quensel som förhandlade med fru Haijby. Mot en
kontant ersättning på vad som idag skulle motsvara drygt 400 000 kronor drog hon slutligen
tillbaka sin skilsmässoansökan och skrev en ny där hon inte angav vem maken varit otrogen
med.
Alla verkade kunna andas ut, men där bedrog sig hovet. För trots att advokaten fått Kurt att
emigrera genom att betala resekostnader, underhåll och diverse omkostnader, så var han
tillbaka i Sverige pank efter bara ett år, och det skulle snart visa sig att Kurts fräckhet inte
hade några gränser.
Vi tar det från början. Efter att ha gift sig hade Kurt och Anna Haijby öppnat restaurang på
Kungsgatan i Stockholm. På grund av Kurts alla domar fick de dock inga spriträttigheter.

Därför sökte Kurt 1933 audiens hos kungen för att denne skulle ge honom rätt att sälja sprit. I
efterhand påstod Kurt att det var under audiensen Gustaf V fattat tycke för honom och de
inlett en sexuell relation.
1934 fick Kurt sprittillståndet av kungen. Ändå gick krogen i konkurs. Han och frun fick då
idén att lämna in en skilsmässoansökan där Anna pekade ut kungen som homosexuell, inte för
att de ville skilja sig, utan för att pressa hovet på pengar.
Det första Kurt gjorde efter att ha kommit hem 1937 var att kräva hovet på mer deg. Den här
gången kopplades även kungen in och han lät göra ett antal ytterligare utbetalningar. Kurt fick
både hjälp att köpa en kaffehandel och hyra Trystorps slott i Närke som inreddes åt honom för
att han skulle kunna driva pensionat. Men Kurts fräckhet visste som sagt inga gränser.
1938 hörde polisen av sig till hovet efter att han anklagats för sexuell otukt med två
minderåriga pojkar på Särö. Och i polisförhör angav Kurt att han även hade en förbindelse
med Gustaf V sedan länge.
Som 14-åring hade han kommit till kungen för att sälja Majblommor. Kungen hade blivit
förtjust och gjort närmanden. Då han infunnit sig 1933 påstod han att kungen känt igen
honom efter alla år. Deras homoerotiska affär hade därefter inletts.
Efter att ha hört med hovet fördes Kurt Haijby av polisen från arresten i Göteborg till
mentalsjukhuset Beckomberga i Spånga, Stockholm. Det tog inte lång tid för läkarna att
konstatera att Kurt var fullt frisk. Han skrevs snart ut igen, men innan dess fick han ett
meddelande från hovet.
Antingen skulle de åtala honom eller så fick han emigrera igen, denna gång till Tyskland med
ett månatligt underhåll på 13 000 kronor i dagens penningvärde. Han var dock tvungen att
först skriva på ett avtal där han förband sig att aldrig höra av sig till hovet igen eller antyda att
han haft en sexuell relation med kungen.
Kurt skrev på och åkte till Tyskland årsskiftet 1938 – 1939, nio månader innan Hitler startade
Andra världskriget genom att invadera Polen. Det hann knappt ske innan Kurt greps för två
fall av otukt med minderåriga gossar.
Normalt skickade Gestapo homosexuella direkt i koncentrationsläger, men eftersom
Stockholms polischef arrangerat Kurts vistelse i Tyskland var de gentila nog att rådfråga
honom om han ville skicka bögen i döden eller inte. Med största sannolikhet hade polischefen
ett gott hjärta, för istället för att på ett enkelt sätt göra sig av med bedragaren och
otuktsmannen en gång för alla fördes Haijby hem till Sverige igen efter en tid i skyddshäkte i
Berlin.
I Stockholm förenades han med sin Anna och de började driva krogen igen. Men underhållet
var indraget eftersom han brutit sitt avtal, och så dum var inte Kurt att han inte förstod att han,
oavsett avtalet ifråga, redan hade pressat hovet till bristningsgränsen. De hade under ett par år
gett honom vad som idag skulle vara drygt tre miljoner kronor.
Så istället kontaktade Kurt en känd skvallerjournalist, vars telefon vars avlyssnad av polisen,
som fick höra hur Kurt och skribenten började planera en roman om hans könsumgänge med
kungen. Så hovet beordrade i maj 1941 att skicka tillbaka Kurt till Beckomberga ”för att
minska den skada Haijby skulle kunna vålla riket”.

Han var på mentalsjukhuset i två månader, men hade inte så jobbigt. Kurt fick ofta permission
för att driva restaurangen. När han kom ut igen var allt lugnt. Krogens sprittillstånd gick dock
ut 1945. Något nytt tillstånd beviljades inte på grund av Haijbys kriminella förflutna. Kurt
drabbades då av akut depression, togs in på Södersjukhuset och började fila på romanidén
igen.
Än en gång ringde larmklockorna på hovet. Den här gången fick Kurt motsvarande 400 000
kronor för att ingen bok skulle skrivas. Ändå kunde inte Haijby hålla käften. Han skrev boken
med titeln ”Patrik Kajson går igen”.
1000 böcker trycktes i december 1947. Chefen för kriminalpolisen i Stockholm, Alvar
Zetterquist, köpte upp större delen av upplagan och låste in den i polishuset. På så vis slapp
man en tryckfrihetsrättegång. Ett fåtal ex nådde dock läsarna och när dåvarande
finansminister Ernst Wigforss hörde om anklagelserna mot kungen lär han ha utbrustit:

– Vid hans ålder… så vital!

När Gustaf V slutligen avled 92 år gammal 1950 försökte Kurt köpa tillbaka alla böcker som
låg hos polisen eftersom han förstod att efterfrågan på den var stor. Det hade gått rykten om
romanen i tidningskrönikor. Och eftersom inget åtal skett och inget brottsligt påståtts i boken
så kunde inte polisen hålla kvar den.
Kungens riktiga namn nämndes aldrig utan han kallades konsekvent ”den gamle herren”. Så
med hjälp av frun Anna återköptes upplagan för att snabbt sälja slut i bokhandlarna.
1952 trycktes en ny upplaga och Kurt skrev samtidigt, fylld av framgångens sötma, en
pamflett om alla oförrätter han råkat ut för genom åren, som att ha spärrats in på
mentalsjukhus tills han gått med på att skriftligt intyga att han inte haft sex med kungen.
JK utredde ärendet, men fann inte att några fel begåtts. Ingen kunde åtalas för vad Haijby
påstod. Istället åtalades han själv för den utpressning han livnärt sig på i 16 års tid.
Fast alla förstod att Kurt var en skojare som lurat hovet på en massa pengar, så upprördes
många mer av rättsrötan hovets och polisens försök till att tysta Kurt tydde på. Författaren
Vilhelm Moberg kallade till exempel Haijbyaffären för århundradets skandal.
Rättegången emot Kurt Haijby som hölls 1952 i rådhusrätten var stängd, men när domen
överklagades till hovrätten blev det mesta offentligt. Där sänktes också straffet från åtta års
straffarbete till sex år. Han frigavs bara tre år senare av hälsoskäl.
Hustrun Anna avled 1964. Året därpå tog Kurt sitt liv. Innan han begick självmord sickade
han dock ett avskedsbrev i form av ett telegram till en tidning och ett till sin advokat Henning
Sjöström.
Om Kurts påståenden var sanna eller inte är svårt att säga, men skandalen kring boken och
rättegången mot honom var det ingen i Sverige som kunde undgå. Och ovan nämnde advokat
Henning Sjöström var fram till sin död övertygad om att Kurt utsatts för flertalet horribla
rättsövergrepp, även om några konkreta bevis för detta inte fanns, kanske för att de sopats
undan av hovet och säkerhetspolisen.