Baxter Durys första konsert i Sverige gav mersmak.

22 år efter debuten besökte brittiske artisten Baxter Dury Sverige för första gången i fredags då han intog scenen på ett fullsatt Debaser Strand i Stockholm. Den intensiva spelningen gav mersmak, både för artisten och publiken, men det abrupta slutet måste ha lämnat Baxter och bandet med en hel del frågor om hur folk i Stockholm egentligen funkar.

Som son till ikoniska Ian Dury mötte Baxter Dury, 52, offentligheten redan som 5-åring då han poserade bredvid farsan på omslaget dennes framgångsrika debutalbum ”New Boots and Panties!!” 1977.

Föräldrarna skilde sig då han var tre år gammal och från 14 års ålder bodde unge Baxter på heltid med sin pappa i en stor stökig lägenhet i Hammersmith, London, med utsikt över Thames.

Eftersom pappa Ian alltid var tydlig med att han själv och den egna karriären gick före sonen lät han den två meter långe muskulöse roadien och knarklangaren Pete Rush, mer känd som Sulphate Strangler, uppfostra Baxter.

I skolan blev han samtidigt mobbad och mobbarna hade för vana att spela hans pappas gamla hitlåt ”Hit Me With Your Rythmstick” medan de spöade skiten ur honom.

Om detta och mycket mer har Baxter skrivit i självbiografin ”Chaise Longue” (2021) och även hans senaste album ”I Thought I Was Better Than You” (2023) är till stor del självbiografiskt.

Men Baxter är långt ifrån någon ny artist. Han debuterade redan 2002, två år efter pappans död, och har släppt sju egna album. Dock har han aldrig under sina 22 år som artist spelat i Sverige tidigare. Och när han i fredags uppträdde med sitt band på Debaser Strand i Stockholm var det så gott som fullsatt.

Han började med att efter introt till öppningslåten på sitt senaste album gå över till att spela ”Leak at The Disco” från 2010 och publiken var direkt med på noterna:

Efter det följde en blandning av låtar från hans fem senaste skivor. Och musiken han gör har ett eget sound.

Baxter pratsjunger som sin pappa. På skivorna låter han ofta tillbakalutad på ett nästan Leonard Cohenskt vis, men live är det betydligt mycket intensivare och nervigt angeläget. Genomgående låter också Baxter en kvinnlig kör kommentera vad han säger i refrängerna och blandar influenserna friskt rent musikaliskt, även om han har ett eget mycket utmärkande sound. I hans låtar kan omväxlande skönjas influenser från fransk 60-talspop och chansoner, brittisk indiepop, electronica, hiphop och soul.

I brittisk press har man pratat om att han är inspirerad av Serge Gainsbourg, men jag skulle snarare vilja påstå att ljudbilden ibland kommer nära The Bad Seeds-medlemmen Mick Harveys mer poppiga och dansanta tolkningar av Gainsbourg från 90-talet. Själv sjunger Baxter Dury i låten ”Shadows” från senaste plattan, vilken han också framför live den här kvällen: “Even though you want to be like Frank Ocean, But you don’t sound like him, you just sound like Ian” 

Oavsett alla olika influenser är dock Baxter framför allt oerhört brittisk i sitt tilltal och sin stil. Det är inte heller svårt att förstå att han är polare med duon Sleaford Mods. Men även om hans röst är påfallande lik farsans så kan man ibland höra att han också inspirerats av just Frank Ocean, exempelvis i låten ”Celebrate me” som är en av de sista låtarna den här kvällen.

Scenutstrålningen och energin är det hur som helst inget fel på och Baxter har sin publik med sig från början till slut, får den att gapskrika utan förbehåll när han ber om det. Här är ytterligare en video från konserten på Debaser Strand fredagen den 12 juli:

Det märks att Baxter och hans tremannaband verkligen trivs i Stockholm. Det är inte något han bara säger, utan kärleken mellan artisten och hans publik är ömsesidig den här varma sommarkvällen.

Apropå bandet bör nämnas att de sköter sig exemplariskt. Allt utgår egentligen från en mycket tight rytmsektion bestående av en taktfast trummis och en brutalt kompetent basist. På detta lägger Fabienne Debarre, som också agerade förband innan Baxter själv klev på scenen, in tralliga melodier, ofta i form av små synthriff, snygga små detaljer, stämningshöjande ljudmattor, vackra körer och resterande ljudlandskap.

Fabiennes svala röst konstrasterar på ett snyggt sätt med Baxters ofta så angelägna framspottande av sina texter. Euforin når nya höjder i avslutningslåten ”Baxter (these are my friends)”:

Därefter ropas bandet in på scenen ytterligare en gång och börjar ett set om fyra extranummer med den för kvällen äldsta låten, ”Cocaine Man” från Baxters andra snart 20 år gamla platta ””Floor Show”, utgiven 2005:

Ungefär tio minuter senare kliver bandet av scenen för andra gången för kvällen och nu är konserten slut. Men frågan är om det inte till stor del beror på att publiken i den svettiga kokande lokalen redan är nöjda med vad de fått. För det är nog den första gången jag någonsin varit på en konsert med en så entusiastisk publik som sedan direkt accepterar att det är slut och genast börjar ta sig ut ur lokalen efter en kort session av applåder då extranumren är över. Ytterligare 10 minuter senare är Debaser Strand nämligen redan helt tömt på människor.

Jag är säker på att Baxter Dury kommer att vilja återvända till Stockholm, men kan inte låta bli att undra om inte avslutningen måste ha känts aningen apart för honom och bandet. Att först överösas med en sådan kärlek och entusiasm, men sedan knappt hinna kliva av scenen innan alla dedikerade fans är som bortblåsta, innan de försvunnit likt skuggor ut i natten, lär vara en annorlunda upplevelse för vilket popband som helst.