Doug Seegers och Eva Eastwood fann varandra – kallar sig Seegerwood

Den amerikanska countrystjärnan Doug Seegers och vår svenska rockabillydrottning Eva Eastwood släpper nytt material ihop och åker ut på turné i höst som Seegerwood. Gonzo Gazette träffade dem för en intervju om allt från passionen för musiken och hur de hanterat svåra motgångar i livet till tron på högre makter, Dougs nya svenska flickvän och orsaken till att han lyckats så bra i Sverige, men fortfarande är så gott som helt okänd hemma i USA.

Ni mins väl Doug Seegers? Han var den äldre ärrade countrysångaren som upptäcktes av det svenska tv-programmet ”Jills veranda” på TV4 då han uppträdde som gatumusiker i centrala Nashville 2014. För tv-produktionen måste det ha varit som att dyka efter ostron och hitta en jättelik pärla, för hans berörande historia, uttrycksfulla röst och enorma talang hade allt som krävdes för att göra riktigt bra tv. Och som om det inte var nog. Dessutom hade Doug skrivit en countrylåt med enorm hitpotential som ännu inte ens var utgiven.

Självfallet fick han träffa Jill och vara med i hennes program där han också berättade sin gripande historia om hur han vid 50 års ålder hade skilt sig runt millennieskiftet, lämnat fru och barn i New York för att flytta till Nashville och satsa på en karriär som countrymusiker, Sen hade inget gått som Doug tänkt sig. Succén hade uteblivit, han hade ramlat in i ett allt svårare missbruk och hamnat på gatan som hemlös. Faktum var att han bestämt sig för att bli ren och verkligen försöka ta tag i sitt liv bara några veckor innan TV4 sprang på honom på gatan i Nashville.

När Doug dessutom spelade sin egna berörande låt ”Going down to the River” i programmet visste lovorden i Sverige snart inga gränser. Tv-publiken älskade den sargade amerikanen som snart fick flyga över Atlanten, spela in ett album och åka ut på turné på de svenska vägarna. Självfallet blev ”Going Down to the River” också en stor hit.

Sedan dess har Doug Seegers hunnit släppa både ett album med duetter med Jill Johnson, en julskiva, en platta med Hank Williams-covers och ytterligare två vanliga egna countryskivor, varav den senaste släpptes 2019. I Sverige har han varit fullbokad och turnéerna har dragit en stor trogen publik, men trots att han nu hunnit ge ut en en väldig massa välspelad och välskriven countrymusik med känsla så har genombrottet i hemlandet USA lyst med sin frånvaro.

När Eva träffade Doug…

Senaste plattan ”A Story I Got to Tell” kom 2019 och året därpå fick Dougs svenska karriär ett abrupt avbrott eftersom pandemin gjorde att han hamnade i karantän i Nashville. Plötsligt var hela hans tillvaro satt på paus, vilket så klart var ytterligare ett tufft bakslag för den nu 70-årige artisten.

Så när det nu visar sig att han är tillbaka i Sverige och dessutom har inlett ett nytt musikprojekt tillsammans med vår inhemska rockabillystjärna Eva Eastwood, hon som sedan 2001 har varit ett stort namn för alla svenskar som älskar att bugga, var det klart att vi blev nyfikna på att intervjua dem båda. Och faktum är, att trots att Doug fortsätter ha en stor trogen publik i Sverige, så har den mediala uppmärksamheten lyst med sin frånvaro de senaste åren.

Vi ses dagen före Valborgsmässoafton i foajén på Hotel Adlon i Stockholm. Doug och Eva har bara veckan innan släppt sin första singel tillsammans, en låt med titeln ”The Letter”, så jag inleder så klart med att fråga vad som förde ihop dem. Det blir Eva som svarar:

– Doug mailade mig, skrev att han hade hört min musik och tyckte den var fantastisk. Jag tackade för komplimangen och vi började prata via mail och Facetime, skickade mycket musikklipp fram och tillbaka till varandra. Sen spelade han på Västerås konserthus med Frida Öhrn och Kalle Moraeus. Jag såg showen, han bjöd på kaffe efteråt och vi började prata.

Hon funderar lite och fortsätter:

– När man möter Doug som person, inte bara som artist utan med allt det han står för och är, då händer det något i hjärtat, och för mig kom han med allt jag gillar, 50-talet, 60-talet och Nashville. Han förstår musiken jag gillar, kommer därifrån, är en gammal gatumusikant som tar upp gitarren överallt och sjunger och spelar för alla. Så vi började spela för varandra. Det var ganska klockrent sen att göra något tillsammans på de här enkla glädjefyllda sättet.

Jag vänder mig till Doug istället:

Eva spelar ju rockabilly och du country. Nu ska ni göra en skiva ihop, är det country, rockabilly eller en blandning av båda genrer?

– Eva älskar country också, och jag rockabilly, så det blir att blandar samman det en del. Vi är väldigt spända på hur våra fans ska reagera, hoppas att de ska vara supernyfikna och exalterade över att vi gör något nytt tillsammans.

Känner ni att det är något nytt ni gör?

– Definitivt. Vi har en enda riktig cowboy i det här landet, han råkar gilla vad jag gör och vi har bra kemi ihop. Klart att jag vill jobba med honom. För mig är det en dröm som går i uppfyllelse. Den här killen är en riktig stjärna, vet verkligen hur man rockar, svarar Eva.

Hon fortsätter:

– Jag visse ju redan att han är en skitbra låtskrivare och scenartist, men att han så ledigt bara tar upp gitarren börjar spela, sjunga och följer med i harmonin. Jag har aldrig mött någon det går så lätt att jobba med. Oftast brukar man behöva repa länge för att hitta varandra, men det här var bara som att sticka in handen i en handske som passar perfekt. Det händer något nytt när vi jobbar tillsammans. Det gnistrar om oss, skulle jag vilja säga.

Doug fyller i:

– På sätt och vis var det också en långsam process eftersom vi länge hade inspirerats av varandras musik innan vi möttes. Så när vi till sist gjorde det, och hon kom över till mitt hotell under den där turnén jag var ute på med Kalle, stod vi faktiskt båda och tittade på varandra lika starstruck i hotellfoajén. Det måste ha sätt rätt roligt ut, skrattar Doug.

– Sen tog jag upp henne på mitt rum, band fast henne i stolen och sa åt henne att spela ”Codeine”. Jag släppte inte loss henne förrän hon gjort det.

Det låter lite kinky...

Doug grymtar bara belåtet till svar, så jag fortsätter med att fråga:

Den uteblivna karriären i USA

Tidigare vet jag att du åkte mycket fram och tillbaka mellan USA där du hade din bostad och Sverige där du hade ditt jobb till stor del. Är det fortfarande så eller har du även en bostad i Sverige?

– Jag kommer hit för att spela in musik och turnera. Förra veckan spelade jag in ny musik här, men jag bodde på hotell. När jag är i Sverige flyttar jag alltid bara runt mellan olika hotell. Jag brukar skämta om det och säga att på det sättet är jag fortfarande hemlös.

Du har gett ut ett antal album i Sverige sedan du slog igenom med låten ”Going Down to the River” 2014. Har du fått någon uppmärksamhet för din musik hemma i USA?

– Nej, ingen som helst tyvärr.

Det märks att Doug inte vill prata om det, för han vänder sig istället till Eva och säger:

– Vad som slår mig nu är att nästa sak vi borde göra tillsammans är en riktig gospelskiva.

Hon håller med och säger att hon redan har den perfekta kören för det, varpå Doug vänder sig tillbaka till mig och förklarar:

– Vi har blivit tillfrågade vad vi har för planer för framtiden, vet du. Hur känner ni att ni vill göra framöver? Och gospel tycker jag att vi ska satsa på framöver. Då kan vi göra en kyrkoturné också.

Eva tycker det låter som en utmärkt idé, men jag vill inte släppa det där med den uteblivna karriären i USA utan fortsätter med att fråga:

Har du försökt marknadsföra dig i USA ordentligt? Jag menar, enligt mig är du i varje fall en jävla bra sångare och låtskrivare.

– Om jag säger så här. Ställ mig i kön för att prata med en stor producent i USA, och ställ sedan ett gäng snygga blonda 20-åriga tjejer bakom mig i kön. Vem tror du att producenten kommer att öppna dörren för?

Jag skrattar, men resonerar vidare:

Absolut. Men samtidigt är väl country genren man brukar skämta om, att vad får du om du spelar en countrylåt baklänges? Då får du tillbaka jobbet, frugan och din pick up-bil. På det sättet måste det vara en fördel att ha en tuff bakgrund, att ha varit hemlös och så vidare. Just inom country kan det väl ändå funka att vara en äldre ärrad man?    

– Visst, men Nashville handlar bara om hooken. Om du har turen att skriva en låt med den där magiska hooken, eller hitta någon annan som kan skriva en låt med den hooken åt dig, och den blir en hit, då är du inne i branschen som artist. Då blir du stor. Det är enda sättet att slå i Nashville enligt mig… Och jag hade turen att ha den där hooken, vad det nu än är, i ”Going Down to the River” som fick mig att slå stort, få en hit och bli stjärna över en natt i Sverige. Inte för att skryta, men det var precis vad som hände med mig i Sverige.

Och det är ju en skitbra låt. Funkade den inte i USA?

 – Nej, nej. JAG ÖNSKAR DEN SKULLE HA FUNKAT!!!

Vad fan då. Varför inte?

– Jävla amerikaner. Ignoranta rövhål.

Men jag antar att du inte är hemlös längre i varje fall.

– Hahaha….

Doug skrattar hjärtligt, men jag blir lite osäker och känner ett behov av att förtydliga mig, eller blir kanske lite obekväm och känner ett behov av att byta ämne. Hur som helst svamlar jag på:

Jag menar, du måste ha tjänat bra med pengar på karriären du fått här i Sverige. Men alltså bor du kvar i Nashville, för jag vet att du har ju barn i New York också?

– Ja, men det var länge sedan jag lämnade New York. När de växte upp separerade jag från deras mamma och lämnade New York. De stannade där med sin mamma. Det var bäst så. Vi har fortfarande kontakt och jag åker och hälsar på dem ibland på semestrar. Min son har också varit med mig på en turné här i Sverige för sju åtta år sedan och hjälpt till att sälja merch.

Så de var redan vuxna när du slog igenom i Sverige?

– Ja. Du vet, jag hade velat åka till Nashville mycket tidigare än vad jag gjorde. Men min pappa lämnade mig och min mamma när jag var en liten pojke, och jag ville inte göra samma sak mot mina egna barn. Så jag bestämde mig för att jag skulle se min son växa upp innan jag åkte till Nashville och kom inte dit förrän efter millennieskiftet.

Han fortsätter:

– När jag senare fick göra en show med den populäre radioprataren Eddie Stubbs spelade jag ”Going Down to the River” för honom. Han tyckte det var en fantastisk låt, men undrade ”Du är ju 62 år gammal. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för dig att bli uppmärksammad med den talang du har?” Jag svarade på den frågan med ett ord, ”Barn”, för jag är inte en person som kan bränna ljuset i båda ändarna. Medan barnen växte upp lät jag musiken ligga på hyllan. Att turnera existerade inte för mig när de var små.

Betydelsen av en högre makts närvaro

Det tror jag alla som läser har full respekt för och förstår, men vad är din största dröm idag?

– Att få göra den där gospelskivan med Eva. Det är min nya dröm. Och jag tror att vi alla behöver mera Gud, för Gud är den store helaren och den största inspirationen. Därför vill jag inspirera andra människor. Jag har haft så många möjligheter att gå ut med min gitarr på gatan och spela för människor och det är ofta folk kommit fram till mig efteråt och berättat hur låten ”Going Down to the River” hjälpt dem att komma ur sitt missbruk. För mig handlar allt om att få fortsätta inspirera folk med ett positivt budskap.

Har du fler låtar på lager med en sån där magisk hook som ”Going Down to the River”?

– Ja. Flera stycken. Jag har bara inte hunnit spela in dem ännu. Jag har en som heter ”Where That River Flows” som jag tycker är riktigt bra, och en annan som heter ”In My Dreams” som är väldigt känslomässig för mig. Den handlar om en vän som nyligen gick bort. Innan han dog sa han till mig att han knappt kunde vänta på att få koma till himlen och träffa sin fru igen. När han sa det slogs glödlampan på i mitt huvud och jag satte mig och skrev låten åt honom.

Gud verkar vara en viktig del av ditt liv.   

– Absolut.

Har du alltid varit troende kristen?

– Ja. Hela min familj var kristna och troende när jag växte upp och jag gick i kyrkan med mamma. Det lustiga är att när jag tog droger och drack för mycket alkohol kände jag mig ändå alltid nära Gud. Jag kunde vara helt borta i huvudet, men ändå prata med Gud, om jag så låg och sov under en bro eller i ett hus jag brutit mig in i för att få skydd för natten. Jag kunde ligga där kraftigt berusad och drogpåverkad och be till Gud att han skulle rädda mig ur det, och en dag gjorde han det till slut.  

Känner du att Gud sände Jill Johnson till dig?

– Ja. Som en budbärare och jag har aldrig känt att han har varit så kraftfull som då han helade mig över en natt. Nu känner jag mig själv som en Guds budbärare, vilket är en underbar känsla.

Vad gäller dig då Eva. Är du också troende?

– Inte lika påtagligt kristen som Doug. Jag skulle nog hellre kalla det uppvaknande jag har haft i mitt liv för ljuset helt enkelt. Om jag inte haft det hade jag nog inte levt, för jag kommer också från en rätt trasslig bakgrund med misshandel, missbruk och övergrepp i familjen. Så det är inte alldeles självklart att man ska få klara sig och må bra. Det är lite vad vår nya låt ”The Letter” handlar om, att ta avstånd från det där gamla.

Hon fortsätter:

– Men jag vet inte om jag kallar det Gud. Jag säger ljuset istället, för någonting hände inombords, det går inte att ljuga om. Ska du inte leva nu istället för att älta det här gamla och vara arg på farsan för alla svek, vara arg på mamma för att hon dog eller vara arg på alla egentligen

Detta för henne också tillbaka till det första mötet med Doug:

– Den vändning det tog när vi möttes drabbade mitt hjärta väldigt starkt. Som jag sa så pratar han mer öppet om sin tro, men folk får väl kanske titta och fråga. Och om dom vet vad jag kommer ifrån så kanske dom frågar en dag: ”Hur kan du vara så glad eller bara köra på? Hur vågar du ställa dig på en scen?” Ingenting behöver vara rätt med oss, men våra hjärtan är fulla av att vilja leva, och där har vi en likhet vi vill tacka någon större kraft för.

Har ni någon sång som symboliserar det?

– Jag tycker att ”The Letter” beskriver rätt bra vad vi försöker göra, att vi lägger ut våra hjärtan och själar till varandra, men också till publiken, för det är så vi vill att de ska känna sig  möta när de kommer och tittar på oss live under turnén vi ska ut på i höst. Vi är inte perfekta, men vackra ändå, precis som alla andra människor. Men Doug är mycket bättre på att förklara ”The Letter” än vad jag är.

Doug tar vid:

– Alla analyserar ju så klart låtar på sina egna personliga sätt, men för mig handlar den om att det aldrig är försent för att begrava det mörka förflutna, rensa av din gaffel och börja om på nytt. De tär helt okej om man förstår det budskapet, men ännu viktigare att förstå det. För det är vad de flesta människor behöver göra, oavsett om det är att komma över en hjärtesorg eller något mycket svårare. Släng bort det som gör dig ont, res dig upp och hoppa upp i sadeln igen.

Från suicidtankar och corona till förälskelse

Man skulle så klart kunna tro att de är ett par också, för båda två är frånskilda med vuxna barn, de är kärleksfulla mot varandra och har många gemensamma intressen. Så är dock inte fallet, vilket kommer att visa sig senare i den här intervjun.

Däremot ska Eva och Doug ut på en turné i höst som sträcker sig över ett par månader på 18 olika ställen över hela Sverige. Att den kommer hålla på ett tag verkar dock inte vara något problem. Framför allt Doug är lycklig över att få komma ut och turnera igen efter att ha suttit inlåst under pandemin. Han flinar och säger:

– Släng på oss mer bara. Jag är så glad att jag inte tog livet av mig under coronapandemin, innan jag hade chansen att göra det här. För under covid satt jag mest hemma och fokuserade på mina köksknivar. Vill jag använda den där kniven eller inte? Jag kunde inte resa till Sverige. Min karriär spolades rakt ner i toaletten. Jag satt inlåst i många månader.

Så hur överlevde du din karantän?

– Jag tackar Gud för att jag hade mina sniderier att falla tillbaka på. Jag satt hemma och byggde en massa gitarrer. Jag jobbade med träsniderier under hela mitt äktenskap och är en hantverksmästare i grunden.

Det är tvära kast i Dougs liv. Trots att han kände sig på gränsen till suicidal under pandemin så verkar det som om solen skiner stark på honom nu. Han avslöjar för Gonzo Gazette att han, förutom den nya skivan och turnén Seegerwood som han ser fram emot i höst, är nyförälskad i en kvinna som precis har gjort entré i hans liv:

– Jag är singel för tillfället, men träffade nyligen en kvinna som kom till min första konsert den här vändan jag är i Sverige. Hon ser upp till mig, är starstruck och har varit det länge.

Han fortsätter:

– Vi spenderade ett par dagar ihop, kom bra överens och blev kära i varandra. Hon berättade för mig att hon träffade mig första gången redan för fem år sedan, men att hon då hade fått veta att jag hade en flickvän, vilket hade gjort henne jättedeprimerad… Tydligen hade hon längtat efter att träffa mig ända sedan dess och önskat att det en dag skulle bli vi, och så föll hon bara ner från himlen framför mig en kväll. Hon åt nästan upp mig den kvällen.

Det låter fantastiskt. Jag gratulerar, men vad vill du och Eva åstadkomma med musiken ni nu gör tillsammans?  

– Vi vill ge andra människor positiv energi. Det är det enda som är viktigt. Oavsett om det handlar om att köpa ett par skor åt någon eller få personen att må bra genom att ge tröst och hopp genom musik. Det är vad Gud vill att vi ska göra, dela med oss av positiv energi till andra och till världen.

Skivan ”Seegerwood” med 12 nyskrivna låtar, släpps i slutet av september och turnén har premiär den 10 oktober i Evas hemstad Askersund. Här är avslutningsvis ett första smakprov av en ny låt som ännu inte släppts vid namn ”New Rockabilly Queen”: