Utomjordiskt bra konsert i kompakt format!

Här följer en recension av konserten med Henge och förbandet Kape Yeel den 4/4 2024 på Hus 7 i Stockholm. Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle tro när Spotify för någon dryg vecka sedan tipsade mig om att jag inte borde missa konserten med bandet Henge...

Henge? Jag hade aldrig någonsin hört talas om dem, men eftersom det var en sån där glåmig trist dag när inte mycket händer och jag dessutom inte var stressad tog jag mig tid att gå in och lyssna på dem.

Till att börja med var det inte svårt att förstå att de varit okända för mig. Deras mest spelade låt ”Indigo Dust” hade drygt 600 000 lyssningar. Det lät också minst sagt eget. Visst fick jag lite allmänna hipster/indievibbar av just den låten, men samtidigt är den inte på något sätt generisk, utan en snygg poplåt med ett rätt komplicerat, men samtidigt enkelt och malande trumpkomp och en väldig massa rymdaktiga ljudeffekter. Tillbakalutad, men välspelad och med ett odiskutabelt driv i sig.

Jag började snabblyssna en del av deras andra låtar och upptäckte glatt att de blandar allt från klassiska westerngitarrer och gammal proggrock med influenser av DEVO, Kraftwerk, rave eller techno. Det är ytterst välspelat, men till skillnad från så mycket annan välspelad musik som är så bedövande tråkig och stereotyp att man måste vara yrkesmusiker för att kunna älska det (exempelvis Toto och en uppsjö av jazzfusionband) så var det också en jävla massa känsla i den här musiken, inte bara exakta synkoper. De ständigt återkommande rymdljuden och slingorna som låter som om de kommer från dataspel till Commodore 64 verkade vara kittet som höll allting samman.

Nu började jag också sätta mig in i det narrativ bandet byggt upp kring sig sedan starten 2015. Storyn bygger på att tre av fyra medlemmar är aliens från olika planeter och att bandet försöker få mänskligheten att förstå att vi ska sluta kriga med varandra för att istället utvecklas vidare och börja kolonisera rymden. Men de fiktiva medlemmarna Zpor, Grok, Goo och Noms vanliga mänskliga namn är inte på något sätt hemliga. Det hela är en sorts musikteater. De tror eller påstår sig inte vara från andra planeter utan bjuder in lyssnaren att ta del av deras berättelse, där de för övrigt spelar musik inom en utomjordisk musikstil vid namn cosmic dross.

Första ep:n med fem låtar kom 2017 och heter just ”Cosmic Dross”. Sedan dess har bandet gett ut de tre korta albumen ”Attention Earth!”, ”Exokosm” och ”Alpha Test 4” – var och en av dessa också med sin egen tillhörande serietidning om Henges äventyr då de försöker rädda Jorden och mänskligheten från undergången.

Här är för övrigt episoden i den första serietidningen där den mänskliga bandmedlemmen Grok ansluter sig till Henge:

Tillräckligt urflippat för att det skulle göra mig nyfiken, så självfallet gick jag och tittade på Henges spelning på torsdagskvällen. För den som inte vet bör kanske nämnas att Hus 7 är den minsta av scenerna i Slakthusområdet. Lokalen tar in mindre än 300 personer.

Uppskattningsvis var det halvfullt på Hus 7 och innan Henge klev på scenen spelade förbandet Kape Yeel en halvtimme. Kape Yeel är tre unga killar från Kläppgärde i Jämtland. De kom upp på scenen i solglasögon, tydligt influerade av gamla Manchesterbandet Happy Mondays i hög utsträckning, både musikaliskt och vad gällde scenklädsel. De ligger faktiskt så nära sin snart 40 år gamla brittiska förlaga att till och med sångaren sjunger halvfalskt på samma sätt som Shaun Ryder brukade göra.

Om de är medvetna eller inte om detta låter jag vara osagt, men nog var det lite roligt när sångaren presenterade nästa låt och sa:

– Den här låten heter ”Dogs” och den handlar om hundar.

På samma sätt förklarade han att låten ”Sex Addict” handlade om internetpoor. Hur som helst bör sägas att Kape Yeel bjöd på en rad ytterst kompetenta och ofta dansanta poplåtar, så det kan vara intressant att se vad som händer med dem framöver. Här ett kort klipp från spelningen:

Därefter var det då äntligen dags för Henge. Även om de är mer etablerade än Kape Yeel så har bandet uppenbarligen knappa medel. Inga roddare här inte. Istället kom tre av bandmedlemmarna, Matthew, Roy och Pete upp och började ställa i ordning scenen och soundchecka iklädda vita labbrockar det stod Henge på. Därefter försvann de ut, bytte om och kom tillbaka som Zpor, Grok och Goo 20 minuter senare.

Istället för att babbla så ska jag visa er exakt hur konserten började med låten ”Alpha Test 4”:

En enligt min åsikt minst sagt habil öppning på en konsert. Tyvärr slutade jag sen filma, för vad som följde på detta var att Zpor bjöd på ett av sina många underhållande mellansnack där han förklarade för oss, att vi minsann inte bara befann oss i ett gammalt slakthus som numera var en konsertarena, utan att hela den här byggnaden egentligen var ett rymdskepp. Därefter frågade han oss om vi ville följa med på en resa ut i rymden med Henge. Självfallet hade han redan där även den mer skeptiska delen av publiken med sig. Vem skulle inte vilja följa med på rymdäventyr med Henge?

Jag vet inte hur jag bäst kan sammanfatta konsertupplevelsen jag fick på denna rymdresa med Henge, kanske bara genom att helt uppriktigt konstatera att det nog var den bästa konsert jag varit på de senaste fem åren. För allt det Henge saknar i form av dyr rekvisita, bakgrundsdansare och häftiga videoshower tar de in hundrafallt bara på att vara extremt skickliga musiker som skapar genreöverskridande kompositioner. Lägg till det en hel del humor och en viss del humoristisk samhällskritik i rymdform och kvällen är fulländad.

En enkel liknelse skulle väl kunna göras med just teater. Det är lite som att det kan vara mycket mer omvälvande att se en vanlig välspelad bra teaterpjäs med enkel rekvisita än att se en storslagen Hollywoodfilm. Det handlar om närheten till skådespelarna, den egentliga texten i pjäser som ”Fadren” av Strindberg eller ”Hedda Gabler” av Ibsen, liksom regissörens och skådisarnas förmåga att få dig att förtrollas av vad de vill berätta.

Precis på samma sätt, fast vad gäller musik, lyckas Henge med enkla medel och med sin närvaro trollbinda sin publik. Det är en ständig blandning av smart catchy välspelad musik med extremt mycket hjärta och underhållande mellansnack som egentligen på många sätt, liksom en hel del av deras låtar, är rätt samhällskritiska. Jag filmade ett par låtar mitt i konserten. Det råkade bli ”Get a Wriggle On” och ”Altered State”, även dessa från deras senaste album från 2023.

Det var långt ifrån det bästa kvällen hade att bjuda på, men ger i alla fall en något sånär tydlig bild av vad jag försöker förmedla i den här texten:

Och självfallet knöt i slutändan Henge ihop säcken med deras anti-krigsanthem ”Demilitarize” som osar lika mycket 70-tal som soundtracket till musikalfilmen ”Hair”, men med den lilla skillnaden att hela temat så klart är satt i en rymdkontext. Detta är en låt som trots sitt övertydliga anti-krigsbudskap ironiskt nog inte alls skulle gå hem i de flesta av dagens mer militanta vänsterkretsar eftersom budskapet även går ut på att vi ska ”kolonisera rymden”.

Jag filmade de första minuterna, låten pågick nog i närmare tio minuter, men efter cirka tre insåg jag att jag var en idiot som stod och filmade istället för att bara dansa med och sjunga:

Så fuck you! Ni fick inte se hela denna magiska avslutning på årets hittills bästa konsert, men jag är ledsen. Ibland måste man som enkel apmänniska sätta sitt eget välmående före allt annat. För som det så fint heter: kan man inte älska sig själv är det omöjligt att ge kärlek till någon annan. Med andra ord, kära medmänniskor. Jag gör bara mitt bästa för att kunna älska er alla trots att vissa av er råkar vara hustrumisshandlare, nazister och mördare.

Let´s demilitarize and colonize space!