Marc Dutroux våldtog och mördade småflickor för nöjes skull – Ska Belgiens mest hatade man bli fri?

Fallet har undergrävt förtroendet för belgiskt rättsväsende. Men den hatade pedofilen
och seriemördaren vill slippa sitt livstidsstraff.
Marc Dutroux, 64, räknas som en av Europas värsta pedofiler och seriemördare. Han föddes i
Bryssel den 6 november 1956.
År 1989, när han var 33 år gammal, dömdes Dutroux till 13 års fängelse för övergrepp på
flera barn och unga flickor, men han släpptes märkligt nog ut efter bara tre år tack vare ”gott
uppförande”. Trots att rättspsykiatriker kom med invändningar om att Marc fortfarande var en
ytterst farlig person, att risken för återfall var stor, så valde den dåvarande belgiska
justitieministern Melchior Wathelet att frige honom 1991.
Sedan tog det inte lång tid. Redan 1995 var det dags igen. Då genomförde Dutroux ett stort
antal kidnappningar och mord på flickor mellan åtta och nitton år gamla. Han drogade,
våldtog och torterade dem.
De fyra flickorna Julie Lejeune, 10, Mélissa Russo, 10, An Marchal, 18, Eefje Lambrecks, 16,
fick sätta livet till, medan Sabine Dardenne, då 12 och idag 37 år gammal, och Laetitia
Delhez, då 14 och idag 39, överlevde mot alla odds.
Flickorna hittades av polisen instängda i Dutroux fängelsehålla vid hans bostad i Marcinelle
utanför Bryssel. Några dagar tidigare hade Dutroux kidnappat Laetitia och vittnen hade
kunnat peka ut skåpbilen han använde vid bortförandet.
De båda överlevande flickorna var utmärglade, smutsiga, nakna och sjuka när de fritogs den
15 augusti 1996. I källaren hittades också liken efter de fyra flickor som Marc hade mördat.
10-åringarna hade han låtit svälta ihjäl. De andra två hade han drogat ner och begravt levande
när han tröttnat på dem.
Men hur gick kidnappningarna till? Sabrine har berättat att hon överfölls en majmorgon 1996
när hon var på väg till skolan. Två män slängde in henne i en skåpbil och drogade henne, för
att slutligen placera henne i en kista av järn. I den fördes Sabine till Dutroux tortyrkammare.
När polisen i augusti äntligen öppnade den tunga dörren till källarhålan hade hon hållits
fången i 80 dagar.
– Den första tiden fick jag ligga naken på en bänk, bunden med en kätting runt halsen. Jag
fick dricka vatten ur en smutsig hink och mat fick jag mycket sporadiskt, berättade Sabine
under rättegången som märkligt nog inte hölls förrän åtta år senare, 2004.
Sabine vägrade till en början att avslöja några detaljer om de många sexuella övergrepp som
Dutroux utsatte flickorna för.
– Han blev vettlöst ursinnig om jag inte gjorde precis som han ville, sa hon bara. Senare
började Sabine dock berätta mer utförligt om våldtäkterna som hade börjat redan första dagen
efter kidnappningen och sedan pågått oavbrutet. Flickorna fick bo i den trånga skitiga
källaren, men när han kände för det tog Marc upp dem till sitt och hustruns sorum, kedjade
fast dem i sängen och våldtog dem där.

Han brukade le sadistiskt och fråga om det gjorde ont efter att ha tryckt sig in hårt och brutalt.
Vid rättegången framkom också att An Marchal och Eefje Lambrecks hade begravts levande,
men starkt nerdrogade. En pikant och obehaglig detalj kring detta, var att Marc hade fått
sömnmedlen han använt för att droga ner sina offer av fångvården då han suttit av sitt första
korta fängelsestraff.
Dutroux hade påstått sig ha svåra sömnproblem, men gömt undan alla de starka sömntabletter
och allt lugnande han fått. Samma mediciner hade han sedan använt för att droga offren han
kidnappade 1995 – 1996, och gett flickorna han begravde levande.
Polisutredarna misstänkte initialt att Dutroux var inblandad i en stor pedofilhärva och ingick i
en grupp satanister som kidnappade och sålde barn över hela Europa. Man hittade videoband
som avslöjade att flickor kidnappats i Slovakien, fraktats till Belgien och därifrån vidare till
andra delar av världen. Dessa videoband försvann märkligt nog under utredningens gång, och
med dem mängder av de bevis utredarna hävdade att de haft på att flera samhällstoppar varit
inblandade i pedofilhärvan och gett Dutroux skydd.
Domaren Jean-Marie Connerotte, som var ansvarig för den kommande rättegången, bad alla
andra kvinnor som blivit utsatta för Dutroux övergrepp genom åren att träda fram och vittna
även de, men Jean-Marie avsattes redan efter några månader, precis innan han hade tänkt gå
ut i media och avslöja namnen på ett antal högt uppsatta politiker och affärsmän med
kopplingar till pedofilhärvan.
Efter att en ny domare tillträtt hände ingenting, förutom att Marc Dutroux pinsamt nog
lyckades rymma vid ett tillfälle i slutet av 90-talet. Utredningen gick i stå, och förutom
videobanden hann man även slarva bort en del andra viktiga bevis innan man till sist gick till
rätten 2004.
Ingen av misstankarna om pedofilnätverket kunde bevisas, även om mycket tydde på att
korrumperade poliser dessutom var en av orsakerna att det tagit så lång tid att från början ta
fast Marc Detroux.
Redan i slutet av 1995, då han bara hade hunnit kidnappa och våldföra sig på de två 10-
åringarna Julie och Mélissa, så fick polisen tips om att den tidigare dömde pedofilen kunde
vara gärningsmannen. Vid två tillfällen i december 1995 besökte polisen hans hem för att
fråga ut honom om de två flickorna.
Vid det ena tillfället hade poliskommissarie René Michaux med sig en låssmed. Denne hörde
då de stod i tamburen barnskrik inifrån huset, när René trots detta tackade för sig, vände på
klacken och klacken och gick, stannade låssmeden på trappen och sa:
– Jag går inte härifrån förrän vi har vänt upp och ner på stället. Det var tydligt att de där
skriken kom inifrån huset.
På detta svarade Michaux:
– Vem är det som är polis här? Du eller jag?
Någon genomsökning av huset gjordes inte. Trots detta hade åklagaren inte tillräckliga bevis
på att René Michaux hade skyddat eller hjälpt Marc.

Märkligt nog tilläts inte heller Regina Louf, 52, som kallats av åklagarsidan vittna. Regina
som kallades vittne X1 var en av kvinnorna som lyssnat till tidigare domaren Jean-Marie
Connerotte. Hon hade som 11-åring bjudits ut till sexorgier i en pedofilring där Dutroux och
framstående politiker och affärsmän var med.
Något som stod bortom alla tvivel var däremot att Marc Detrouxs dåvarande hustru Michelle
Martin, 61, hade hjälpt sin man och varit delaktig i dåden. Hon hade bland annat låtit 10-
årigarna svälta ihjäl hemma i sin egna källare utan att lägga en tanke på att hjälpa dem. Under
rättegången fick hon epitetet “Belgiens mest hatade kvinna”.
Makarna dömdes slutligen till stränga straff: Marc till livstid och Michelle 30 år. Ytterligare
en av Marcs vänner som assisterat vid kidnappningarna dömdes till 25 år för medhjälp.
Överlevaren Sabine skrev vid 23 års ålder 2006 en bok om sina fruktansvärda upplevelser,
”Jag väljer livet” (Prisma), som snabbt efter utgivningen översattes till 22 språk. Under
rättegångens allra sista minuter vände hon sig för övrigt direkt till Dutroux som satt i en bur
av pansarglas och frågade honom:
– Varför kunde du inte ha dödat mig också?
De vidriga våldtäkterna och morden, liksom raden av rättsskandaler som kantade fallet genom
åren, gjorde den livstidsdömde pedofilen enormt hatad av allmänheten.
2012 blossade anklagelser om röta i rättsväsendet upp igen, vilket ledde till
massdemonstrationer. Detta då Michelle benådades från sitt 30 år långa straff efter mindre än
sex år och beviljades att bo på nunneklostret Monastère des Clarisses med fotboja. Det utan
att hon ens vigt sitt liv åt Gud. Michelle har inte blivit nunna utan bor bara i klostret sedan
2012.
2019 ansökte Marc Detroux själv om tidig frigivning från sitt livstidsstraff. Egentligen skulle
han ha utvärderats av ett antal rättspsykiatriker redan 2020, men coronapandemin har gjort att
han tvingats vänta på ett utslag från både dem och domstolen. Ett stort antal belgare motsäger
sig dock en frigivning av den avskydde pedofilen det har protesterades på gatorna igen 2019
och 2020.
Hur allt slutar återstår att se, men en sak är säker. Det redan hårt kritiserade belgiska
rättssystemets förtroende kommer att köras än längre ner i gyttjan om Marc så mycket som
kommer i närheten av en förlikning.