Detta är ingen krönika som bevisar vem som mördade Olof Palme. Tyvärr, för vem hade inte velat släppa den bomben? Det är heller ingen text som kommer att ge dig nya teorier om vem mördaren är eller var. Det är istället en sammanställning som ska få dig att tänka nytt, kanske gammalt också, men framför allt sammanställa den information som finns och se det hela ur en annan vinkel.

När Palmemordet skedde var undertecknad 16 år och på väg in i sitt 17:e levnadsår. Så jag känner väl till tidsandan som var då. Det var ett gnistrande 80-tal med axelvaddar, stentvättade jeans, blandband, pastellfärger och kriget var fortfarande kallt, väldigt kallt.

Det var en ekonomi med devalveringar, val om kärnkraft eller ej, ubåtar, murar som delade länder och en järnridå. För att lägga på ännu en pinne i brasan; det fanns två kolosser, som på varsin sida satt med varsin knapp, med möjlighet att förstöra vår planet inom en timme eller så. Detta nät av seriekopplade kärnvapenmissiler, var mer eller mindre omöjliga att stoppa när de väl satts igång.

Från dag ett i förskolan, genom hela min skolgång, i föreningsliv, hemmet, på hotell, TV, resa med flyg eller tåg, genom egen försorg eller annans (oftast) blev man påmind om detta, att om någon ovänligt sinnad nation skulle anfalla, var din uppgift att ta dig till en viss plats, utföra en uppgift, se till att överlämna en bil, eller kanske färdigställa ett skyddsrum.

Detta är nog inte så många under 27 medvetna om, men civilförsvaret finns än idag.

En liten påminnelse om detta kommer första helgfria måndagen i mars, juni, september och december, då Hesa Fredrik ljuder över vissa platser i Sverige.

Vi hade ett försvar, civilförsvar och samhälle som såg helt annorlunda ut än idag. Att se en grönklädd på tunnelbana, buss, tåg eller flyg var vardagsmat, liksom att se militära fordon på vägar och i städer.

Det fanns, och finns fortfarande, planer på hur Stockholm (mer eller mindre alla städer) skulle tömmas på invånare, dels ner i skyddsrum (som vi har flest av i världen) och via vägar ut ur staden med kommunala och privata fordon.

Vi hade alla en plats, en uppgift, en plan. OM något skulle hända eller rättare sagt, när det händer.

Sveriges samhälle och socialdemokratisk politik före och efter Olof Palme

Före mordet på Olof Palme var Sverige ett föregångsland. Vi hade tagit mycket av det som var bra från andra nationer. Mycket från USA. Det var bekvämligheter som breda vägar, förortsvillor, men viktigast av allt, vårt sociala skyddsnät såsom en mix av deras Medicare och Social Security act som infördes från 30-talet och fram till 60-talet, men som i Sverige blev tillgängligt för alla och inte som i USA, bara för pensionärer och icke-arbetsföra.

Nu är det ju inte bara jag som anser det vara bra, utan majoriteten av min generations föräldrar och mor- och farföräldrar som röstade fram det. Annars hade inte Socialdemokraterna kunnat genomföra detta.

Det vi kan se är skillnaden mellan före och efter Palmemordet, är hur man innan mordet pekade ut vägen framåt och planerade för det stora, för att efter mordet inskränka sig till att bara peka på små detaljer.

Innan mordet hade vi fem stora partier, som var med och styrde, då 4% spärren höll de mindre ute, och det fanns inte plats för enfrågepartier. Det var tydliga blockgränser och skillnader. Efter har vi fått ett bondeparti som blivit liberalt, ett nazistparti som blivit rumsrent, ett kristet parti som får fler röster än antalet människor som går i kyrkan och ett enfrågesparti i regeringsställning.

Jag lägger ingen värdering i det, men idag ser jag politiska debatter där frågan om Agda 97 år ska få ett eller två ägg till frukost diskuteras, istället för debatter om hur samhället ska se till att alla på äldreboendet inom en snar framtid ska få välja hur många ägg de vill äta istället för att bli tilldelade ett visst antal. Det ser jag som ett led i vad som skedde efter Palmemordet.

Med socialdemokraterna i förarsätet, i stort sett hela 1900-talet, så hade det funnits en framtid i dåvarande nutid. Oavsett vem som var ledare för socialdemokraterna, fanns det ett nutidssamhälle, ett historiskt samhälle man ville bort ifrån och det viktigaste av allt en framtidsvision som man planerade, genomförde och när allt var klart gjorde man en ny sådan plan för framtiden.

Jag säger inte att det var ett paradis, men kan precis som du själv, med facit i hand se att från Per Albin Hanson, genom Tage Erlander och till Olof Palme, blev skillnaden mellan rik och fattig mindre, samtidigt som levnadsstandarden samt det sociala skyddsnätet blev väsentligt mycket bättre för samtliga medborgare. 1980 var Sverige exempelvis världens mest jämlika land, ekonomiskt.

Sedan fanns det så klart baksidor också, som att varenda stad med självaktning blev city-slaktad och begåvades med ett fyrkantigt centrumhus, parkeringshus och Domus-varuhus. En mindre lyckad effekt av visionerna om modernisering som gjorde att dessa städer förlorade delar av sin själ och idag är stendöda, även om den utvecklingen så klart idag påskyndas än mer av att alla handlar på nätet.

Vi har ju turen att sitta på facit vad gäller vår historia. Historien lär oss hur, var och när saker skedde så länge det finns dokumenterat. Vi kan alltid i nutid läsa och lära oss av historien. Idag vet vi vilka fel Napoleon, Gustav II Adolf eller Kalle dussin gjorde och kan busenkelt rätta till dem för att förändra utgången till det bättre, eller åtminstone i ett ”lajv” förändra och i en fantasivärld få Karl XII att inte gå löpgraven fram, ändra Gustav II Adolfs ridväg eller få Napoleon att gå på defensiv.

Sverige var under Palmes tid i framkant även internationellt. Palmes arbete för fred, ett kärnvapenfritt Norden, mot apartheid och för att stötta ANC. Listan kan göras lång.

Men var Palme någon form av helgon? Absolut inte, listan över politiska klavertramp kan göras minst lika lång: IB-affären, Geijer-affären, Boforsaffären. Och antagligen mycket mer som inte kommit upp i dagsljus.

Varför är det då så viktigt att lösa detta mord? Jo, för att i en öppen och starkt demokratisk nation som Sverige får det inte vara några lösa trådar inåt i vårt samhälle, vi måste kunna granska våra myndigheter. Samhället, staten och dess myndigheter måste kanske inte vara felfria, men de måste gå att skärskåda deras handlanden. Det är därför inte viktigt vem som gjort det, däremot enormt viktigt varför och hur Palme mördades. Detta är viktigt för Sveriges grundvalar. Man ska inte kunna mörda en demokratiskt tillsatt ledare och sedan komma undan med det.

Så hur såg scenen ut 1985?

Det hat som Palme fick utstå var enormt, men mer personligt än politiskt (läs riktat mot partiet). Det var inget ovanligt att man såg nidbilder av Olof Palme ritad med överdoserad (läs ”judefierad”) näsa. Att man kom in på ett kontor och såg en sådan bild som piltavla var inget man höjde ögonbrynen åt. Många ledande höga militärer ansåg att Palme var landsförrädare, inte minst genom kommendörkapten Hans von Hofsten debattartikel i SvD under detta år. EAP var en ständig följeslagare på hans valturnéer. Dessutom var de, EAP, lika ofta som Maria på Sergels torg, hon med sin orgel, dom med sitt bokbord. Och tidningen Contra har nog aldrig varit så vida läst som vid denna tid. Artiklar om Olof Palme figurerade med största sannolikhet i 100 % av deras utgivna nummer.

Men även vänstern visade ett oerhört hat. Sjöwall och Wahlöö, som var öppna kommunister, tog ju livet av honom i boken Terroristerna:

”Just när de båda skulle ta steget upp för trappan kom någon ut genom kyrkporten. En ung flicka med långt blont hår, vidöppna bruna ögon och sammanpressade läppar i ett blekt och allvarligt ansikte. Hon var klädd i mockajacka, fotsid grön sammetskjol och läderstövlar. Mellan händerna höll hon en liten blank revolver. Hon stannade på tröskeln, lyfte armarna och sköt. Avståndet mellan revolverpipans mynning och den punkt mellan statsministerns ögonbryn där kulan slog upp ett hål i pannbenet, var inte mer än två decimeter. Statsministern tumlade baklänges mot sin livvakt, som drogs med i fallet med det hopvikta paraplyet i handen.”

Sedan har vi det nätverk Palmes företrädare Tage Erlander var med och skapade: Stay Behind. Ett brev till Telegrafverkets generaldirektör, där Erlander ger i uppdrag att bilda en hemlig motståndsrörelse, är ett av få bevis på att nätverket faktiskt existerade. Ett sådant nätverk, i en tid där Sverige i mångas ögon var dagar ifrån en invasion eller de redan trodde sig ha sett den komma och ansåg den ha skett (en vanlig inställning efter alla rapporteringar om ubåtar och jakter på dem).

Sedan har vi hanteringen av efterspelet kring Palmemordet, med i stort sett alla i närheten, samt varenda organisation i världen, vilka utpekades och misstänkliggjordes för inblandning, eller att till och med ha haft fingret på avtryckaren. Man kunde kasta in ett vedträ i brasan från vilket håll som helst, utan minsta uns av trovärdighet, och ändå hamna på första sidan i all typ av media.

Sist men inte minst den så kallade lösningen (läs Skandiamannen) som ur mitt perspektiv, känns lika utarbetad som denna text. Fast med den lilla, eller rättare sagt stora skillnaden, att det inte finns något att ta på förutom att man vet att han var på plats. Något annat matnyttigt finns inte. Men det var Lisbet också, och Olof själv, men självmord verkar till och med för Krister Petersson vara ”far fetched”.

Om vi nu tar vad vi vet och sätter in det i de viktigaste frågeställningarna kring Palmemordet, hur ska vi gå till väga. När jag personligen i mitt livspussel stöter på patrull, jobbet behöver en ny strategi, föreningen ska ta beslut där mitt mening är viktig eller någon vill ha min åsikt, så brukar jag välja att ta fram de berömda V:na. Varför? Vem vinner på det? Vem har viljestyrkan?

Varför?

I mina ögon enkelt, Olof Palme var politiker, så det måste vara ett politiskt mord.

Vem har något att vinna på det?

Alla mord och brott har någon som vinner på det och någon annan som förlorar på det. Oavsett om det är pengar, respekt, lust eller ett politiskt syfte som ligger bakom.

Så vem har kraft, vilja, ekonomi och styrka att planera, genomföra, dölja, samt apparaten att försätta alla mekanismer ur spel, som fungerar i vanliga fall? Och det vid ett mord på en statsminister?

Det är inte majoriteten av befolkningen som röstat på honom, och som bevisligen fått det oerhört mycket bättre, som har iscensatt mordet, utan det är någon som har något emot hans politik och vill få till en förändring.

Men vem hade något att vinna på att mörda Palme? Det finns ju ingen direkt positiv ekonomisk effekt på att han försvinner från jordens yta, snarare tvärtom. Jag menar, industrin går på högvarv. Visst, skattetrycket är högt, men landet är stabilt. Även exporten går högvarv (exporten ökade nästan 100 miljarder efter Palmes vinst i valet 1982 till 1985, 1986-1987 med 4 miljarder). Nästan alla verkar vara glada och lyckliga, förutom vissa enskilda mer eller mindre högt uppsatta militärer och poliser, samt ett antal extrema högergrupper (i vilka många Stockholmspoliser är med) som ser honom som en landsförrädare.

Vem har då möjlighet att dölja och undanhålla information? De enda personer som kan dölja och/eller undanhålla information, är så klart de som har tillgång till den.

Sist men inte minst, dessa teser och antaganden är inte nya på något sätt. Det är enligt polis utrett flera gånger. Problematiken är att när en myndighet utreder sig själv, men inte redovisar utan istället hemligstämplar sina resultat, ger det inget trovärdigt intryck. Ett mord på en statsminister, vår statsminister, är så oerhört viktigt att tömma ut minsta beståndsdel av. Annars faller trovärdigheten för polismyndigheten som ett korthus i en orkan.

Var det planerat? Självklart! Man kan säga mycket om vårt samhälle, men inte ens idag har vi folk som går omkring med skarpladdade .357:or spontant i innerfickan. Ännu mindre 1986. Och det var inte många vanliga människor som sprang runt på stan och pratade i walkie-talkies med varandra sent på kvällarna.

Så, nu har du fått lite att fundera över, och jag kan med stor övertygelse avslöja att mördaren varken var pastor Grön med ljusstaken i Vardagsrummet, Christer Pettersson med vodka- och Baileysflaskorna eller Skandiamannen (Stig Engström) med kontoret intill brottsplatsen.